Idag hade avkopplingen räckt som livsverk. Vår tids människor är onekligen mer utspädda, för att inte tala om våra intellektuella. Av internationell press att döma ser Luxemburg dock tyvärr ut att bli ihågkommen som en aktivist, en ”journalist och talangfull talare”, en ”orädd kämpe”, till och med ”drömmare och motståndsikon” för att citera några.

Det kan verka som en hyllning, men är i själva verket ett förminskande. För Luxemburg var först och främst ekonom. Hon var lärare i politisk ekonomi och hennes viktigaste bidrag till historien återfinns just på ekonomins fält. Genom att ställa sig den centrala frågan ”Hur är en kapitalistisk ekonomi ens möjlig? Och vad skulle göra den omöjlig?” tog hon över det arbete som Marx hade lämnat oavslutat, nämligen teorin om ackumulation. Och svaret på den frågan var: kapitalism är bara möjlig så länge den inte segrat överallt. Ackumulationsprocessen strävar överallt efter att ersätta den naturliga ekonomin med varuutbytet. Men detta argument leder ju ingenstans” skriver hon i ”The Accumulation of Capital”. För så fort Marx prognoser slagit in, då hela samhällslivet styrs av varuutbyte, då måste ju ackumulationen sakta ner, och kapitalismen dö. Men det är då imperialismen träder in.

Under en tid då det imperialistiska projektet stod på topp var det inte alls självklart att europeiska socialister skulle ta ställning emot det. Hälften av deltagarna på Internationalens kongress 1907 stödde imperialismen, och flera, däribland Kautsky, menade att det inte alls låg i kapitalistklassens intresse att kriga. Det var bara ett fåtal företag som ville det, hävdade han, och pläderade för att övertala resten av kapitalisterna att sluta med det.

I motsats till detta menade Luxemburg att imperialismen var en logisk följd av en kapitalism som går för bra – eftersom kapitalet måste ackumuleras behöver det hela tiden söka nya områden. Där Lenin betonade imperialism som rivalitet mellan olika stater där kapitalet uppnått monopolstatus, betonade Luxemburg kapitalet som helhet och dess behov av icke-kapitalistiska sfärer att ta över. Just här är hennes tes aktuellare än någonsin. Den hjälper oss att förstå vad omvandling av hyresrätter, avreglering av apotek, surrogatmödraskap, dejtingappar och krig i Mellanöstern har gemensamt. Det handlar inte om frihet, valfrihet, rätt att äga eller demokrati. Alla dessa fenomen går nämligen ut på att profitintresset tar över något som tidigare gjordes gratis, eller där det fanns begränsningar för kapitalismen.

Idag finns få länder som inte alls tillåter kapitalism – det räcker dock att ett land ska nationalisera en nyckelresurs eller införa någon typ av protektionism för att bli mål för invasion. Krigen har nämligen – detta var Luxemburg också först med att inse – ett egenvärde då de innebär garanterad profit för krigsindustrin. Krigsindustrin suger upp mervärde från andra industrier och säljer till en icke-kapitalistisk kund som garanterat köper, nämligen staten. Så länge det finns kapitalism kommer det att finnas imperialistiska krig med miljoner lemlästade som konsekvens, menade Luxemburg, som också var en av de första att höja rösten mot socialdemokraternas beslut att gå med i första världskriget. Och då kapitalismen stagnerar kan krig också vara ett sätt att riva ner allt för att bygga upp det igen: tänk bara på de enorma profiter som gjordes i det sönderbombade Europa under tiden efter andra världskriget.

Det enda sättet att få stopp på dessa återkommande blodbad, menade Luxemburg, var en arbetarrevolution. Och nu kommer vi till hennes andra viktiga roll – som politisk strateg. Hon var, som Ernest Mandel har sagt, den enda revolutionären i Västeuropa mellan 1900–1914. Det var en tid då hela den tyska socialdemokratin hade gått in för parlamentarismen i Bernsteins anda. 1899 hade Bernstein lagt fram linjen om ett gradvist övertagande av produktionsmedlen genom parlamentariska reformer och kooperativ. Luxemburg, inspirerad av 1905 års revolution i Ryssland, tog strid mot detta i skriften ”Sociala reformer eller revolution?” där hennes polemik är i klass med Engels – sarkastisk, hård och faktaspäckad.

Det är möjligt att Luxemburg har överlevt fram till våra dagar med hedern i behåll just därför att hon kritiserade samtliga politiska strömningar. Men Luxemburg var inte någon frihetlig socialist. Hennes Spartakusförbund var hårt centralstyrt, och även om hon kritiserade Lenins centralism – hon betonade demokrati och massornas roll – så var hon lika kritisk mot anarkosyndikalismen och dess idé att bojkotta parlamentsval. Luxemburg menade att kampen måste föras både innanför och utanför parlamentet samtidigt.

När man läser Bernsteins och Luxemburgs debatt idag inser man dock att prognoser om framtiden ofta är alla tänkares svagaste punkt. Bernstein hävdade med säkerhet att kriserna nu var avskaffade på grund av att krediter uppfunnits, medan Luxemburg menade att fackföreningarna hade nått sin topp och bara skulle komma att försvagas från och med nu. Att kapitalismen följer lagar är en sak, att tolka hur dessa lagar kommer falla ut med så många samverkande faktorer är en annan.

Bernsteins tes kom att prövas i de nordiska länderna, där socialdemokratin mycket riktigt gick in på den reformistiska vägen. Genom kooperativ, fackföreningar samt parlamentariska reformer skapades visserligen inte ett brott med kapitalismen, dock ett samhälle där nära hälften av ekonomin ägdes av staten, där arbetare hade den högsta levnadsstandarden i världen och en utsträckt demokrati. I Sovjet och stora delar av Östeuropa avskaffades kapitalismen helt, och arbetarna nådde en levnadsstandard där bostad, arbete och utbildning garanterades alla – dock utan fria fackföreningar och det demokratiska inflytande som fanns i Norden, och under perioder ren terror. Så vem fick rätt? Ingen, skulle jag säga. För där kapitalismen krossades genom revolution, återinfördes den genom kontrarevolution. Där den reformerades bort, reformeras den nu tillbaka igen. Och den obehagliga sanningen verkar dessutom vara att Sovjets existens, med diktatur och allt, var en förutsättning för den välfärdsstat som fanns i Norden – när den ena föll, klarade inte den andra heller att hålla stånd.

Arbetarrörelsen tycks tyvärr inte ha gjort ett ordentligt bokslut över 1900-talets erfarenheter, utan delar fortfarande slentrianmässigt upp sig i reformister och revolutionärer världen över. I skilda partier finns de och i separata tåg går de, som ett eko av Luxemburg och Bernstein. Trots att revolutionärerna inte planerar någon revolution och reformisterna inte gör några reformer! Ändå traskas det på i samma spår som om inget hade hänt på hundra år – trots att Luxemburg, med sitt rörliga intellekt och sin sakkunskap, förmodligen hade gjort en helt annan analys idag. Vad hon har att lära oss skulle jag säga är: studera! Läs, läs, läs! Analysera verkligheten! Förstå dagens motsättningar! Bygg upp en teori! Och sedan: gör en plan! Funkar den inte: byt plan!