Jag har genom åren sett vänsterradikala som gjort karriär inom media eller företag och politiken och blivit allt mer borgerliga i sin syn på världen. Men jag vill nog hävda att de allra flesta jag lärt känna genom livet och arbetat med faktiskt fortfarande har en grundläggande demokratisk socialistisk syn på världen och sitt eget liv.

Samtidigt är det undantagen man vill diskutera eftersom det är mer intressant.

Att borgare gärna rekryterar radikala drivande personer till företag och organisationer är ju inget konstigt. Kan du driva en solidaritetsrörelse utan pengar och utan infrastruktur så kan du givetvis driva ett företag eller en skola. Organisering är det som radikala rörelser sysslar med och lär ut och har man en gång lärt sig det så finns det självklart kvar även om man får jobb på Bonniersförlagen eller bankvärlden.

Jag har några vänner som gått rätt långt inom bank och företagsvärlden och visst är det så att de idag motiverar sitt val utifrån samma slags argument som man motiverade varför USA måste ut ur Vietnam.

Det är en grundläggande syn på jämlikhet, humanism, antiimperialism och feminism som inte förändrats.

Och visst förklarar man saker man gör som man inte är sådär jättestolt över (typ inkassoverksamhet eller usel klickjournalistik) med att man därigenom kan göra bra saker. Ändå.

Men så är det detta med pengar. Människor som tjänar stora pengar börjar väldigt snabbt påstå att det är rimligt och sunt och att det är något man ”förtjänar”. Jag har suttit med före detta radikala fackligt oppositionella som jämför sina vardagar med Handelsutbildade direktörer och därmed anser sig underbetalda med tanke på ”ansvaret”. Det där är en sjukdom som har en enkel förklaring. Ditt sociala varande formar din vardag. Och det är väldigt få som lever dubbelliv, alltså socialt befinner sig i en grupp och arbetsmässigt i en helt annan.

Varför väljer socialister att jobba åt kapitalister?

Tja, det finns nog väldigt enkla förklaringar. Lön och fast jobb när man bildar familj. Men också att den rörelse man drivit nått en gräns där man tycker att inget går framåt.

Även om vi människor faktiskt fått det bättre, även om jämlikheten ökat, även om fattigdom minskat så är det där svårt att läsa utifrån den allmänt abstrakta gigantiska kamp som människor jorden runt för varje dag för en rättvisare värld.

Det är lätt att tro att ”inget händer”. Men utan feminism skulle det inte finnas en så självklar sak som föräldraledighet, för att ta ett enkelt exempel.

Klassresor har alltid funnits. Men klassresor innebär oftast inte att man helt slutar göra bra saker.

Vi är större än våra jobb.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.