Baserad på faktiska händelser mellan 60 och 80-talet berättar regissörsduon Cristina Gallego och Ciro Guerra hur knarkexporten från Colombia till USA började, och förändrade en ursprungsbefolkning i grunden.
Innan Pablo Escobar, Big Meech och El Chapo lade Colombias Wayuu-klaner grunden för dagens globala narkotikahandel. Naturligtvis startad tack vare amerikansk imperialism, men ”Birds of passage” undviker flitigt ett jänkarperspektiv, och skådespelarna talar nästan uteslutande Wayuus urspungsspråk, vilket är uppfriskande.
I centrum för berättelsen står Rapayet, en ung fattig man från en decimerad familj som drömmer om en fru. För att ha en chans till äktenskap måste han leverera kreatur som gåva till den unga kvinnans familj. Han skrapar ihop pengarna genom en deal med en kusin som har en marijuanaodling och säljer gräset vidare till ett gäng amerikanska lycksökare.
Snart är bollen i rullning och mulor byts snabbt ut mot jeepar, hyddor mot vräkiga hus. Samtidigt som alla framgångar kommer med ett pris. Stamfolkets gamla patriarkala kultur gifter sig illa med kapitalismens tillgång och efterfrågan och leder till blodsfejder mellan klanerna. Wayuu-folkets spirituella kultur svärtas ned av allt dödande. ”Vi har mist andarna, nu finns inget som skyddar oss längre” säger Rapayet till sin svärmor, som genom vidskepelse och besvärjelser länge försökt skydda sitt folk från drogkonflikter.
”Birds of passage” ger på inga sätt en förenklad eller romantisk bild av Wayuu-folkets gamla traditioner i kontrast till kapitalismens snabbhet. Det handlar om två våldsamma kulturer som möts och filmen visar alla de dåliga sidorna, där barnäktenskap sköts genom transaktioner över huvudet på kvinnan. Hederskulturen och kapitalismen flätas samman.
Samtidigt är det här förmodligen den vackraste film jag sett om blodiga knarkuppgörelser.
Allting i ”Birds of passage” känns nytt: det breda fotot över de ödsliga öken och djungel-miljöerna, den uråldriga stamkulturen som blandas med och perverteras av den nya kapitalismen.
Filmen må ha samma uppgång-och-fall-narrativ som ”Scarface”, men atmosfären och det estetiska utförandet är någonting helt unikt, liksom insynen i en värld som aldrig anses vara tillräckligt sexig för att räknas till knarkhistorien.