Den kinesiske konstnärsstjärnan Ai Weiwei använder en genialt sansad berättarstil för att berätta om något oerhört akut. Han angriper det humanitära katastrofläget för migranter i världen, men mindre i andan av Michael Moore och mer som en fluga på väggen med estetisk röntgensyn. Hård statistik, nyhetsrubriker och spektakulära drönarbilder (bilden på ett berg av tomma flytvästar drabbar hårdast) ramar in Ai Weiweis nedslag när han reser jorden runt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ai Weiwei bäddar in sig och intervjuar människor på flykt i Irak, Grekland, Jordanien, Italien, Gaza, Libanon, Turkiet, Afghanistan, Pakistan, Tyskland, Frankrike och Kenya. Han träffar också aktivister, FN-representanter och politiker men det är i mötena med migranter som dokumentären är intressantast.
Vi får följa med till ett tältläger på gränsen till Makedonien där 13 000 personer fastnat i limbo i väntan på att dörren till Europa ska öppna igen. Regnet öser ner och migranterna har ingenstans att söka skydd. Diarré och andra sjukdomar sprider sig i lägret.
I Mosul intervjuas en enarmad man under en himmel täckt av svart rök från oljekällorna som IS tänt eld på. Vid Gazaremsan träffar vi en tiger som fångats efter att ha rymt genom tunnlar från bombernas oljud, och som ironiskt nog skickas iväg för att få ett nytt hem i Europa, ett öde många av människorna i dokumentären bara kan drömma om. Ai Weiweis öga förmedlar migranternas maktlöshet utan att exploatera misären för någon typ av sensationskittlande.
Hans små noteringar i marginalerna är koncist uttänkta, som faktumet att endast elva länder i Europa hade byggt gränskontroller när Berlinmuren föll 1989, men att siffran ökat till 70, år 2016. Och att antalet afrikanska flyktingar ökar på grund av klimatförändringar som skapar torka och hunger. Ett problem som kommer påverka ännu fler miljoner människor inom en nära framtid. Eller att flyktingar jorden runt i snitt spenderar 26 år av sina liv borta från sina hem.
Han spårar också flyktingkrisernas orsaker till imperialism, politiskt hyckleri och rasism från makthavare.
2012 gjorde Ai Weiwei den utmärkta dokumentären Never sorry om den egna förföljelsen och censuren som blev priset för att vara en frispråkig konstnär i Peking.
Ai Weiwei syns dock inte framför kameran särskilt ofta i Human flow, men när han gör det är det ofta i tyst reflektion, snarare än som aktiv reporter. Ai Weiwei går på promenad genom ett läger eller längs en strand där migranter anländer. Vid ett tillfälle bytlånar han skämtsamt sitt kinesiska pass med en man från Syrien, i en annan scen använder han en kökssax för att klippa håret på en man vid den mexikanska gränsen i USA.
I filmens mest gripande scen tröstar han en kvinna vars dotter blivit våldtagen i ett av lägren, vilket hon berättar med ryggen vänd mot kameran.
Det har kommit ett antal starka dokumentärer om migration nyligen. Som Bortom Lampedusa (2016), om båtflyktingarna som ankommer levande och döda till den sicilianska ön. Även den halvfiktiva ”Stranger in paradise” (2016) är sevärd, där en skådespelare konfronterar nyanlända flyktingar med de två mest polariserade sidorna i debatten kring invandring, i en slags öppen provokation mot publiken.
Det humanitära makroperspektivet i Human flow gör dock Ai Weiweis dokumentär omistlig.
