Tove och hennes fru Hanna bor i ett litet hus, en gammal sommarstuga på Öland, nära släktgården där familjen bott i generationer. Kvar på gården finns en morbror, som jagar och brukar jorden, och viktigast av allt: mormor. Mormor som kan berätta som släkten, knyta band bakåt i tiden genom minnen och tingen i hemmet. Men det är också en mormoder som blir tröttare och trillar allt oftare. En envis gammal människa som trillar och trots larm till hemtjänsten inte trycker på knappen utan istället ligger kvar. Samtidigt vill Tove inte köpa en kalender till henne i julklapp, man vet ju inte hur länge man får ha kvar sin mormor i livet.
Tove Folkesson har tidigare gett ut en romanserie som inleddes med ”Kalmars jägarinnor” och bland annat tilldelats Svenska Dagbladets litteraturpris. I ”Hennes ord” möter vi romanens Tove, som delar namn och till synes många yttre attribut med författaren. Hur mycket som är självbiografiskt framgår dock inte, och är kanske inte heller så viktigt.
Samkönat par
Romanen sträcker ut sig åt två håll, och förutom relationen till mormor och släkten får vi följa en bottenlös barnlängtan. Som Folkesson skriver är det många par som ofrivilligt är barnlösa, men i Tove och Hannas fall är orsaken tydlig: ”Det saknas något. Y.” Vägen till ett barn för paret med två uppsättningar X går via kliniska miljöer, och i bakgrunden ekar frågan: När skapas egentligen ett barn? I insemineringsögonblicket, i godkännandet av ansökan eller i det lagstadgade kuratorsamtalet?
Rädslan för att bli ifrågasatt blandas med tankar på allt som kan gå fel, men mest av allt vill Tove bli mamma. Hon vill det så mycket att hon i hemlighet beställer en liten ullbody innan någonting är säkert och när paketet väl kommer är den förhatliga mensen redan där. Ångesten och oron är påtaglig och glider ut över sidorna för att slutligen smitta av sig på läsaren.
Öland bortom badsäsongen
Öländska nätter när sommargästerna har åkt hem ligger som en kuliss bakom nattlig andjakt och promenader i månskenet. Genom Folkessons roman får vi lära känna ett sommarparadis utanför badsäsongen, där jordbrukets cykler löper parallellt med livet på gården. Tove sår ogräs som hennes morfar och andra bönder utrotade med DDT, för nu vill EU bevara den biologiska mångfalden. Detta magra ogräs som inte gick att leva på när befolkningen svalt får bonden nu bidrag för att sätta. Mellan raderna aktualiseras frågor om klass och identitet, om hur förutsättningarna förändrats på bara några generationer, men också om konflikten mellan stad och land.
Uppbrutna rader blandas med dialektala uttryck och fragment av Sapfo. Texten skiftar mellan första och tredje person, mellan beskrivningar av kliniska sjukhusmiljöer och trollbindande landskap. Bitvis blir dock projektet något ambitiöst och leken med formen framstår snarare som ett överdrivet störningsmoment i läsningen. Folkesson är som starkast i beskrivningen av relationen till mormodern, som beskrivs både vackert och ärligt, medan andra delar av den till omfånget massiva romanen får agera som utfyllnad.
Trots spretighet i formen binds romanen dock ihop till en relativt stabil enhet, bland annat genom att Folkesson upprepar och återkopplar till tidigare delar av boken. Ett exempel på detta är den enorma linden på släktgården, som vuxit sig större och starkare i generationer, som också pryder bokens omslag mot en mörklila bakgrund. Det är en roman om släktskap och rädslan över att det du kommer ifrån ska falla i glömska. Folkesson skriver fram känslan av att höra hemma på en plats, att känna sig rotad i jorden och att dela något med tidigare generationer.
