I början av 00-talet drabbades Argentina av en av de värsta ekonomiska kriserna i modern tid, då pesons krasch tvingade landet i konkurs och miljontals fick se såväl sparpengar som arbeten gå upp i rök, och för några år sedan beräknades enligt vissa studier så mycket som var fjärde argentinare leva under fattigdomsgränsen. Den svunna krisen spelar en av rollerna i Santiago Mitres film Paulina, som tidigare i år belönades med både FIPRESCI-priset samt stora priset under kritikerveckan på filmfestivalen i Cannes, och där landets gapande klassklyftor och medelklassens skavande samvete över dessa bildar en berättarmässig ram.
Det går bra för filmens huvudkaraktär Paulina, som är färdig jurist och har en lovande doktorsavhandling på gång. Men när hon efter ett besök i sin hembygd väljer att stanna kvar för att ta arbete som lärare i ett bybaserat rättviseprojekt hon brinner för, istället för att återvända till Buenos Aires och sin advokatkarriär, sliter hennes stjärnadvokat till far sitt hår över detta för honom obegripliga val.
Paulina är dock bestämd – hon kommer att göra mer nytta ute bland folket än bland rättsväsendets toppar. Väl på plats på landsbygden blir dock inte arbetet lika lätt som hon tänkt sig, med elever som lustfyllt ifrågasätter varenda stavelse och hellre pratar med varandra på det inhemska guarani-språket. När Paulina finner tröst i en vinpimplarkväll med en kvinnlig kollega och får låna dennas moped för att ta sig hem, blir hon plötsligt stoppad och bortsläpad av en grupp män som våldtar henne.
Så långt ringar Paulina väl in sin huvudpersons dubbla utsatthet. Men sedan ändrar filmen riktning, när Paulina i ett försök att ta makten över det inträffade söker skydda våldtäktsmännen istället för att anmäla, då hon ser dem som redan utsatta genom deras fattigdom. "När fattiga är inblandade vill systemet ha skyldiga, inte sanning" menar Paulina, som genom sin profession är bekant med den argentinska rättvisans vasstandade kugghjul. Och det är här det blir problematiskt – när ett brutalt våldsdåd hamnar i skuggan av en klassbetonad samvetsskuld, istället för att behandlas som det sexualbrott det är oavsett gärningsmännens socioekonomiska bakgrund.
Att filmen är en remake på den argentinska filmen La patota från 1960, där huvudpersonen är en filosofilärare verksam i huvudstadens fattigare områden som drabbas av samma dåd och på samma sätt strävar efter att förstå och förlåta, förklarar till en viss del filmens Moder Teresa-komplexbetonade etik och moral. Men beslutet att filmatisera berättelsen på nytt utan en rejäl uppdatering och större nyanser i de etiska frågor den verkar vilja väcka, lämnar tyvärr bara en fadd eftersmak.
Dolores Fonzi gör med all ära en både nervig och sparsmakad gestaltning av Paulina, med ett kameraarbete som följer henne likt ett andeväsen och fjäderlätt smeker de medverkande både medhårs och mothårs, och även om de stora känslorna uteblir gör det stramt återhållsamma berättandet så mycket större effekt. Här finns också ett icke-kronologiskt berättande med spänstiga handlingshopp som skildrar skeendet ur de olika karaktärernas synvinklar, något som dock ibland förbryllar mer än det tillför när vi får ta del av både Paulinas och gärningsmannens vinklar, men som likväl ger välbehövligt tuggmotstånd åt det ibland lätt konforma berättandet.
Men när filmen tippar över mot en blandning av Ja till livet-propaganda och den sittande polska regeringens våta dröm, blir den till en början lovande handlingen lätt luddig i konturerna och eventuellt etiska frågeställningar oklara. Det öppna slutet får i det här sammanhanget ses som mer än positivt, och ger möjlighet att läsa in en mer progressiv fortsättning på sagan än vad vissa pilar pekar mot.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
