Gamla intervjuer från Kristian Anttilas 13-åriga karriär är ofta korta och avslöjar väldigt lite om människan bakom alla pophits. Men den här gången har han bestämt sig för att prata.
– Jag har en position där jag kan hjälpa andra att söka hjälp. Att jag orkade och valde att titulera skivan så här, det var för att jag kände att jag ville bryta stigmat kring de här sjukdomarna. I förlängningen hoppas jag också att psykiatrin, som jag anser är gravt underbemannad, tilldelas mer resurser. För det här är en livshotande sjukdom.
– De gånger jag har brutit tån har jag fått hjälp direkt. I psykiatrin har jag fått vänta i ett halvår för att få ett kallt avslag: tyvärr vi kan inte hjälpa dig.
Kristian Anttila plockade upp gitarren som 13-åring. Det som lockade då var hårdrocken.
– Jag tror jag lockades av aggressiviteten i det. Det var en revolt. Jag växte upp i ett religiöst hem och började lyssna på dödsmetall.
I gymnasiet började han skriva musik och spela den själv.
– Men jag har aldrig varit bekväm med att sitta i replokalen och dricka folköl. Jag gjorde något tafatt försök och hoppade in i befintligt band. Efteråt har de berättat att jag stod i andra hörnet av lokalen med ryggen mot och spelade. Det var jättekonstigt. Det enda sättet för mig att hålla på med det här var att skaffa en studio och göra det själv.
Har du någonsin tänkt att du vill göra något annat?
– Absolut. Jag har haft djupa tvivel i perioder. Främst i samband med de skivor som inte har gått så bra.
Kristian berättar att han övervägde att bli kock, sökte in till försvarsmakten och funderade över att bli självförsörjande bonde och sökte en folkhögskolekurs i självförsörjning i Värmland.
– Jag blev inte antagen, varken till försvarsmakten eller folkhögskolan. Så jag fick snopet återgå till rock’n’rollen igen.
I den här perioden kom också Kristians första allvarliga psykiska krasch. Med ett hektiskt schema, fem spelningar på tre dagar, befann sig Kristian i Stockholm. Efter den sista spelningen tillät han sig att känna efter hur han mådde och tillvaron började krackelera.
Han satte sig på ett tåg till Göteborg. På stationen möttes han av sin mamma som skjutsade honom direkt till psykakuten.
”Skenande depression”
Avdelning 81 beskriver Kristian Anttila som en stillsam plats med stenhårda rutiner. Men det var där låtarna till den nya plattan skrevs.
– Själva det rummet fick bli något sorts samlingsnamn för hur jag mådde när jag gjorde skivan och vilken stämning jag präglades av.
– Jag hade en skenande depression tillsammans med ångestproblematik. Skivan är ju vacker, men texterna har ju en genomgående svärta och är fulla av frågetecken och tvivel.
Vad har varit dina livlinor när du har mått som sämst?
– I ärlighetens namn har jag inget riktigt bra svar på det. Jag skulle önska att jag kunde säga att musiken har varit en livlina, men det går inte att jobba då, jag behöver självförtroende och framtidshopp för att kunna jobba med musik och det har jag inte när jag mår dåligt.