Carol
Regi: Todd Haynes
Medverkande: Cate Blanchett, Rooney Mara, Sarah Paulson, Kyle Chandler
Therese Belivet (Rooney Mara) är en sval, ung kvinna.
Inte bara för att det närmar sig jul, för att ljuset i jobbmatsalen är kyligt blågrönt, och för att hon huttrar vid ugnen i sin slitna lägenhet; nej, främst för att hennes förhållande till omvärlden är ljum.
Therese trivs inte med vad hennes omgivning – ett konservativt 1950-tal – har planerat för henne, varken butiksarbetet i gallerian (hon har fotografdrömmar), dockorna hon säljer (hon vill ha en modelljärnväg), eller de snälltrista pojkar som turas om att uppvakta henne.
Men hon är inte bara likgiltig inför sin omgivning, utan inför sina drömmar, och vet knappt vad hon ska beställa för mat.
Tills eleganta Carol Aird (Cate Blanchett) dyker upp, en överklasskvinna som tröttnat på ett dötrist liv och make. (Bara hans namn Harge är nog för att motivera skilsmässa.) För att dämpa tristessen flyr hon in i transgressioner: hon röker inomhus, dricker dry martini med oliv till lunchen, och kanske mest kontroversiellt – hon har kärleksaffärer med andra kvinnor. Trots, eller kanske just på grund av, betydande klass- och åldersskillnader uppstår en stark laddning mellan de båda kvinnorna, och de inleder en romans. Men när Harge (Kyle Chandler) får nys om affären blir han förkrossad och kräver ensam vårdnad av dottern Rindy med hänvisning till en ”moralitetsklausul”. Carol tvingas träffa en psykolog för att bota sin homosexualitet om hon ens ska få träffa barnet på helger.
Filmen bygger på romanen The Price of salt (1952) av Patricia Highsmith, som är mest känd för böckerna om Tom Ripley. Att kärleksaffären inte bara berättas som en tragedi var unikt, vilket var normen inom lesbisk genrelitteratur. Men likt sina huvudpersoner fick Highsmith smyga för att inte bli utstött, och boken gavs därför ut under pseudonymen Claire Morgan.
Thereses och Carols olika former av distans är förståeliga i ett samhälle som byggts upp med männen i centrum. Kvinnan förväntas umgås med mannens vänner, dela hans intressen och låta honom fatta avgörande beslut. Varje normöverskridande handling blir då en mikrorevolution, varje öm beröring av en vacker främling ett första steg mot en hemlig rebellrörelse. Ingen stänger frivilligt in sig i en garderob; du blir alltid intvingad.
Ständigt övervakade av dömande blickar – till och med Carols husa verkar fördöma hennes livsstil – måste det mest utspela sig på ytan. Med ögonen som osynliga vingar kan de fly in i det vackra: guldkantade vinglas, strama men feminina klänningar, och perfekta vågfrisyrer. Regissör Todd Haynes – som här fullbordar ett slags nostalgisk trilogi med Far from heaven (2002) och Mildred Pierce (2011) – behärskar skönhet som få andra. Från rätt kameravinkel kan Haynes till och med få en avloppsbrunn att se ut som en gjutjärnsskulptur, och den ambitiösa gestaltningen av tidsandan gör att filmen förmodligen ligger bra till i genrerna kostym och scenografi på Oscarsgalan.
Det är smart av filmens manusförfattare Phyllis Nagy att byta yrke på Therese till fotograf, för att ytterligare understryka det voyeuristiska i affären. Och om formen är allt så spelar det materiella mindre roll annat än som projektionsyta. Knappt några av älskarnas samtal har något direkt innehåll, och varken klass eller ålder verkar ha någon betydelse. Till och med språket blir till ännu en tom duk för deras fantasier; ”Jag är utsvulten” säger Carol med Cate Blanchetts sensuella bariton, och det framgår inte om hon vill sätta tänderna i en stek eller i Thereses unga bröst.
En kärleksaffär som består av antydningar kräver förstås mycket av sina skådespelare, och rollbesättningen är verkligen perfekt. Cate Blanchett, med sin transcendenta, tidlösa drag och kraftfulla pondus, verkar ha fötts för den här rollen. Och Rooney Mara – bland annat känd från David Finchers version av Män som hatar kvinnor – balanserar perfekt mellan likgiltighet och skörhet.
Spreja bara parfymen där du har puls, säger Carol till Therese. Kanske som för att säga att den närmaste vägen till vårt hjärtas blodomlopp inte går via tanken, utan via det sinnliga.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
