Debuten ”Water lilies” (”Naissance des pieuvres”, 2007) var ett triangeldrama mellan tre tonårstjejer. ”Tomboy” (2011) utforskade trans-identitet i tidig barndom. ”Girlhood” (Bande de filles, 2014) skildrade ett stökigt tjejgäng i en Parisförort och visade livet från svarta tonårstjejers perspektiv.

Hennes senaste, ”Porträtt av en kvinna i brand”, vann både manuspriset och queerpalmen i Cannes och lär bli hennes mest kommersiellt framgångsrika.

Lånar blicken

I slutet av 1700-talet träffar vi konstnären Marianne (Noémie Merlant). Hon har fått uppdrag att måla ett porträtt av Heloise (Adèle Haenel), dotter till en fransk aristokratkvinna. Porträttet är tänkt att fungera som förlovningsincitament inför ett tvångsäktenskap i Milano. Den franska halvön Bretagne är som ett öppet fängelse, omgivet av klippor och hav.

Heloise – som varit inspärrad under hela sitt liv – har ärvt sitt livsöde från sin syster, som tagit livet av sig genom att hoppa från klipporna.

Eftersom Heloise vägrar få sitt porträtt målat instrueras Marianne att posera som sällskapsdam och måla av Heloise utifrån sitt minne i hemlighet. Processen är briljant fotad med ett svävande perspektiv där publiken får låna Mariannes blick som studerar detaljernas i Heloises minspel.

Men snart lär de två känna varandra och publiken inser redan innan de själva gjort det, att det är kärlek vid första ögon­kastet. En romans dömd att sluta i tragedi.

Orfeus och Eurydike

Sciamma låter sina rollpersoner kanalisera, men till och med läsa högt ur den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, som för att visa hur universell berättelsen är.

Myten slutade som bekant illa, då Orfeus gjort en deal med underjordens härskare Hades om att leda Eurydike upp ur underjorden på ett villkor: han fick inte titta på henne. Orfeus kunde inte hålla sig från att se sin älskade och vände sig om, någonting som fick henne att uppslukas av intet.

Sciamma har använt samma ramverk till sin handling och liksom i den grekiska myten, där Orfeus musik är så vacker att alla ting avstannar, använder Sciamma också konsten och melodierna både som en fängslande och som en befriande kraft för Mariannes och Heloises förbjudna kärlek.

Som att se färg torka

Tempot är makligt, och stundtals är ”Porträtt av en kvinna i brand” bokstavligen som att se på när färg torkar. Det tar en stund att vänja sig vid, men som film är det här tveklöst Sciammas mest konsekventa, rent estetiskt mest sammanhållna. Det är också hennes mest romantiska och samtidigt den där kärleken är som omöjligast.