Det är inte konstigt att ”Onda stenar”, den sardiska författaren Milena Agus bladvändare till kortroman, både rosats med priser och översatts till ett flertal språk. Med ett föredömligt sidantal på blott hundra sidor blir man som läsare riktigt trollbunden av Milena Agus glimrande prosa, där ett barnbarn minns sin farmors speciella liv, äktenskap och stora kärlek. Nu har den romantiskt betonade romanen blivit till film i händerna på den franska regissören Nicole Garcia, som också skrivit manus och därtill låtit filmen utspela sig i Frankrike istället för bokens Italien. Det är både bra och dåligt. Bra för att man på köpet lyckats få med den alltid lika briljanta Marion Cotillard i huvudrollen, dåligt för att en del av bokens unika karaktär försvinner när 50-talets marginaliserade Sardinien fått ge vika för ett puttenutte-vackert Provence, där böljande lavendelfält och pittoreska byfester får en att misstänka regelrätt sponsring från den franska turistbyrån.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I ”Brev från månen” får vi följa den unga och psykiskt instabila Gabrielle (Marion Cotillard) på en fransk och inrutad landsbygd, som inte förmår rymma hennes på gränsen till maniska längtan efter svindlande kärlek och erotik. Hon låter den strömmande floden svalka sitt orörda kön, och tolkar ett skänkt exemplar av ”Svindlande höjder” från byns skollärare som en sexuell invit så god som något. Samtidigt bär Gabrielle på en plågsam ångest med självskadebeteende, och i rädsla för att bli skickad till en mentalinstitution gifter hon sig i ren desperation med en murare och träder in i ett kärlekslöst och tystlåtet äktenskap.
Det är inte svårt att leva sig in i Gabrielles icke-existerande valmöjligheter och de strikta villkoren för dåtidens kvinnor, i synnerhet vad gäller södra Frankrike där möjligheterna till frigörelse och självförverkligande torde ha varit mångfalt mindre än på våra breddgrader. Men, även om filmen förstås bygger på romanens givna dramaturgi, känns det ändå lite som att måttet varit rågat vad gäller sexbesatta filmkvinnor med darrigt känsloliv ända sedan 80-talets ”Betty Blue”. Som tur är spelar Marion Cotillard sin roll med en lyskraft bara hon själv besitter, och på ett sätt är filmen sevärd enbart för hennes skull.
Givetvis möter Gabrielle ändå kärleken till sist, på den bedårande vackra kurort i Alperna hon reser till för att bota sin så kallade ”stenpassion”, det vill säga njursten, som redan hunnit orsaka ett missfall för henne. Mellan stärkande bad och hinkvis med kurerande brunnsvatten spanar hon in krigsveteranen André, och närmar sig steg för steg den sjuklige men lockande löjtnanten.
Det löper ett fint stråk av hjärta och smärta-tematik genom Garcias film, och alla som någonsin älskat besinningslöst kan nog känna igen sig i delar av Gabrielles såriga kärlekssträvanden. Dessutom är filmens miljöer genuint gestaltade, med en autentisk touch i allt från Gabrielles påvra barndomshem till kvinnornas stilrena femtiotalsklänningar och den alpina kurortens strama skönhet. Desto mer synd är det att man i adaptionen tagit bort det slut som trots allt gav bokens läsare en välförtjänt förlösning, och istället ägnar sig åt ren mumbojumbo-dramatik med en försåtlig dos kärnfamiljspropaganda. Gabrielle må ha betecknats som förryckt i dåtidens ögon, men för undertecknad utgör hennes instabilt betingade motstånd inte så mycket psykisk sjukdom som ett sunt motstånd mot en patriarkal omvärld. Den bollen hade, om man nu nödvändigtvis måste gå in och peta i romanens handling, varit betydligt intressantare att låta rulla vidare.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
