Bokens jag ger sig ut för att jaga. Han berättar detta för sina vänner och ger sig sedan iväg. Boken följer hans jakt, ridturen ut i vildmarken där han siktar med sin pil på en jättelik buffel. Han kommer sedan hem och visar upp sitt byte – en liten kanin.
Jägaren – som har varit ute hela dagen – får då se att hans plats är tagen. Hans vän Jeff förklarar att så står det i lagen, och sådant är ju livet. Men jägaren blir trots detta inbjuden att slå sig ner.
Berättelsen följer livet i huset. Det blir kaninsoppa till middag och jägaren bekantar sig med den nye som heter Koko. Koko har flyttat in på alla sätt. Goda som onda. Jägaren får uppleva sig som undanträngd, men inser sedan också att han fått en ny och god vän.
Så fyller Koko år. Uppvaktas med en hatt lik den de andra har och får en båge med pilar i present. Så ger sig Koko ut på jakt, men när han kommer hem med bytet (en buffel denna gång, men vid liv och som låter sig ledas med ett tunt lite snöre) så är hans plats redan tagen. Det hela utmynnar till slut i ett flersidigt uppslag – med alla de som har kommit, blivit ersatta men fått vara kvar. Det är en färgrik massa av individer som alla är olika – här finns män, kvinnor, olika typer, hudkulörer. Enda likheten dem emellan är att de alla har en svart prick som näsa.
”Farwest” skulle kunna ha ett problem, då uttrycket den bygger på inte finns här. Sagans gradvisa upptrappning gör att den trots det får med sig sina läsare. Grundidén i berättelsen är dessutom universell – rädslan för att hamna utanför och glädjen i att vara en del i gemenskap är något de flesta kan känna igen sig i.
Här finns en humoristisk knorr i både text och bild. Det vardagsliv som skymtar fram innehåller praktiska detaljer som städning, men också rikligt med mys och gemyt, med kortspel och sånger vid lägerelden.
Förlaget presenterar ”Farwest” som en countrysång i bilderboksform, och känslan finns där. En sorts gungande och i början lite gubbigt/grabbigt gemyt. Att en banjo skymtar fram då och då bidrar till att tonsätta det i huvudet på den som läser. Texten ligger bra i munnen för den som läser högt, med rim som gör det lätt att sätta rytmen.
Illustrationerna är gjorda av Kitty Crowther , som 2010 belönades med Alma-priset, som delas ut till Astrid Lindgrens minne. Bilderna är gjorda med färgpenna, på ett mycket omväxlande sätt där man ofta ser varje enskilt streck och som genom det påminner om bilder som barn kan göra. Här finns människorna – eller kanske snarare figurerna – som har mänskliga drag men som förekommer i så många olika varianter att de alla är olika. Tidsandan i boken är av en förgången tid. Ett av Kitty Crowthers kännetecken är att hon gärna låter då och nu mötas. I ”Farwest” har hon hämtat inspiration från serietecknaren Max Fleischer, som var verksam under tidigt 1900-tal då han bland annat tecknade Betty Boop. Samtidigt kan man i Kokos månansikte känna igen vår tids emojis.
Poängen i berättelsen är att man både kan jaga och ha kvar sin plats i gruppen. Istället för konkurrens och utanförskap presenteras en växande gemenskap. Ett budskap som understryks av en hänvisning till FN:s resolution om allas lika värde på bokens ingångssida. Här finns också ett citat från hövding Seattle, ”Jorden tillhör inte oss... Vi tillhör jorden”. Här finns även en länk till en sång som författaren Peter Elliott, som också är musiker, har spelat in med en text som understryker bokens budskap om vikten av att bygga en gemenskap med andra. I videon till får man se bokens huvudperson galoppera fram på sin häst.
Sammantaget blir boken till en vacker liten berättelse, där det i det växande myllret av människor och djur finns mycket att iaktta. Känslan i den ligger också fast, för vem vill inte sitta med vid lägerelden och lyssna till en banjo?
