Det var fasansfullt, obegripligt, avlägset – men påtagligt. De många döda talade ett kristallklart språk. Och trots allt som hänt sedan dess – med Indiens delning, i Indokina, i Mellanöstern, i forna Jugoslavien, i Rwanda, för att bara ta några exempel – har för mig det nazistiska barbariet förblivit det absolut mörkaste exemplet på mänsklig ondska. Svindlande är även att det nu gått över sextio år sedan jag föddes, medan jag föddes enbart arton år efter Hitlers död. Mer ”avlägset” än så var det inte.
– Men mamma, hur kunde tyskarna låta Hitler styra över dem? Såg de inte hur ond han var?
– Han narrade dem. Han fick folk att tro att han talade sanning och att de behövde honom.
Det mest obegripliga för mig var varför då ingen svensk hade åkte ner till Tyskland och berättat för människor att Hitler var ond. Sexåriga jag svor för mig själv att om det hände något liknande igen skulle jag göra allt för att varna människor och se till att de onda slutade narras. För inte kunde väl människor sedan passivt åse hur dödlig rasism, folkmord och storkrig växte fram?
Ur det perspektivet lever vi nu i en mardröm. Jag tror att många med mig befinner sig i en chock, i en overklighetskänsla, som, ja, ofta nog passiviserar.
Sedan många år har ett högerextremt parti satt dagordningen för svensk politik. Det är inte bara deras tjugoprocentiga väljarstöd, de har också förvandlat regering och opposition till veritabla copycats av den bruna politiken.
Sverigedemokraternas urberättelse är i huvuddragen identisk med den tyska nazismens: Nationen har problem som hotar dess själva kärna. Problemen orsakas av en främmande folkgrupp. Endast partiets politik och dess ledare kan rädda landet – genom att deportera eller på annat vis avlägsna de främmande elementen.
Passivt åseende? Inte bara det, trots enstaka retoriska avståndstaganden har större delen av etablissemanget snarare assisterat och påskyndat processen.
Jag som älskade kartor studerade var i Norrland jag skulle kunna bosätta mig
När jag gick i fyran kom en hemvärnsgubbe till vårt klassrum och berättade hur en atombombsexplosion skulle drabba Stockholm. Hur hela centrum skulle söndersmulas till en stor grop. Och hur i våra förorter stötvåg, värmevåg och radioaktivitet skulle dra fram. Om vi såg en ”extrasol” vid horisonten kunde vi klara oss bättre om vi snabbt kastade oss ner under skolbänken.
Något annat fanns inte att göra. Det var en tidsfråga när tredje världskriget skulle komma. Jag som älskade kartor studerade var i Norrland jag skulle kunna bosätta mig, allra längst bort från kärnvapenhotade städer.
Senare letade sig en lång rad svenska namn in i mitt medvetande, som en mer hoppfull parad parallellt med alla krig: Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal, Harald Edelstam, Olof Palme, Rolf Ekéus, Hans Blix. Hjältar närmast, om än inte fläckfria (som när Folke Bernadottes ”vita bussar” prioriterade att lösa ut ickejudiska nordiska personer från koncentrationslägren).
Vår pågående mardröm rymmer flera storskaliga tragedier, i exempelvis Jemen och Israel/Palestina.
Allt är lika grymt och förtvivlat för de drabbade men ingenstans är stegen mot ett kärnvapenkrig lika iskallt logiska som i Ukraina, där stormakten Ryssland överfallit Ukraina och stormakten USA/Nato trappar upp sitt deltagande.
I Ukraina avfyras kanske en miljard gånger skotten i Sarajevo – varje dag.
Några svenska fredsänglar syns inte längre till. Våra diplomater har inte engagerat sig i något av fredsinitiativen. Det synligaste svenska deltagandet i våra pågående krig är den från vapentillverkaren Saab, vars aktie fyrdubblat sitt värde sedan den ryska invasionen 2022.
Sveriges engagemang för Ukraina handlar om vapen, utrustning och pengar till den ukrainska krigföringen. Sverige har i västvärlden överlägset störst andel av befolkningen som vill att Ukraina krigar sig till en seger även om det sker till priset av att kriget förlängs.
Men Sverige kan inte ens avstå från att samtidigt finansiera Rysslands krigföring genom att köpa rysk gas. Importen har förbluffande nog ökat under dessa krigsår, med drygt 50 procent från april 2023 till april 2024, enligt SCB.
Rysslands anfall på Ukraina var och är vedervärdigt och olagligt enligt internationell rätt. Så var också USA:s och Storbritanniens invasion av Irak 2003. Även Sloveniens och Kroatiens utträde ur Jugoslavien stred mot folkrätten, vilket inte hindrade Sverige, efter tysk påtryckning, att mot praxis erkänna deras självständighet. Principerna växlar opportunt med de egna intressena. Nya gränser blir fullbordade faktum.
En fredsprocess i Ukraina är svår, men inte svår att skissa på och fullt möjlig att förorda: En vapenvila som upprätthålls av FN-trupp i de fyra omstridda oblasterna samt Krim. FN-övervakade folkomröstningar avgör sedan om respektive område ska tillhöra Ukraina eller Ryssland. Ett ofrånkomligt villkor är att endast folkbokförda på plats före 2014 får delta i omröstningarna – etnisk rensning får aldrig löna sig. Båda länder förbinder sig att respektera folkomröstningarnas utslag och garantera språkliga/etniska minoriteters rättigheter. FN-trupper förblir på plats så länge det behövs. Sorgearbete och återuppbyggnad kan påbörjas.
Det är ingen djärv gissning att Krim skulle gå till Ryssland medan de fyra oblasterna skulle stanna i Ukraina. 1991 röstade mellan 84 och 91 procent av invånarna i dessa oblaster för ukrainsk självständighet och den ryska minoriteten utgjorde 2001 endast mellan 14 och 39 procent av invånarna. Medan i Krim endast 37 procent av valmanskåren röstade för självständighet 1991 och 77 procent av befolkningen räknade sig som ryssar 2001.
De som menar att detta vore att belöna Putin och att en nations gränser är okränkbara borde stanna upp och studera exempelvis Jugoslaviens upplösning, eller betänka hur Tjeckoslovakien delades, eller hur skottarna då och då får rösta om självständighet. Inga fall är identiska men Europas närhistoria visar att nationsgränser inte är eviga och kan dras om på olika vis, mer eller mindre legitimt. Jag tillhör dem som håller på folkrätten och FN, men även inom dessa ramar kan förändringar ske.
Mina tankar kan varken stoppa krig eller hejda nyfascismen. Men jag kan påminna om att det finns andra sätt att tänka och agera
Jag framstår gärna som lika naiv nu som jag var som sexåring. Under tiden har jag tvingats bevittna hur Europa vacklat mellan fredsdrömmar och nya krigsutbrott. Jag har sett hur mitt eget land privatiserat eller slopat stora delar av välfärden och släppt loss ett missnöje som både utnyttjas och uppförstoras av bruna krafter. Skyll på invandrarna!
Mina tankar kan varken stoppa krig eller hejda nyfascismen. Men jag kan påminna om att det finns andra sätt att tänka och agera än att rätta sig in i hatets, rasisternas och stormakternas led. Vi måste fördöma krigen och terrorn, förföljelser och diskrimineringar. Vi måste se fredens väg och rättvisans möjligheter.
Sexåringens naivitet kan hjälpa oss att se det självklara – att makthavarna saknar utblick och framåtblick, att de precis som i klimatfrågan låter kortsiktig egoism bakbinda ansvaret.
Jag skulle kunna knyta ihop det här elegant med elvaåringens rädsla för atombomben. Eller med att jag föddes några månader efter Kubakrisen, det kalla krigets skarpaste läge.
Men elegans, retorik och tomma gester blir cyniska när vi nu står närmare ett tredje världskrig än någonsin tidigare. Risken ökar med varje ny dag av krig. Ökar med varje vapenleverans.
Ja, hur tänker sig våra politiker och opinionsbildare att Ryssland ska besegras? Om nu Putin är som Hitler, hur kan de då tänka att Hitler hade avstått från att trycka på atombombsknappen (om han haft någon) i det läge där ett nederlag blivit oundvikligt?
En militär seger kan bli världens slutgiltiga nederlag. Allt och alla kommer att upphöra.
Låt oss istället arbeta för freden.
Erik Wijk är aktuell med den politisk-filosofiska essän ”Ljus i mörkret” på Celanders förlag. Hans första bok på sju år.