”And this is the suitcase Stalin used during one of his escapes from tsarist exile in Siberia”
Möjligen läser jag in för mycket i hennes uttråkade ton, men hon verkar inte älska sitt jobb som guide på Stalin-museet i staden Gori i centrala Georgien.
Att museet ligger just här är ingen slump. 1878 föds den blivande diktatorn med det betydligt mindre catchy namnet Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili som son till en skomakare och en klänningssömmerska. Långt senare, 1951 för att vara exakt, har han hunnit bli en av historiens mäktigaste personer, mördat otaliga människor – såväl miljontals han aldrig träffat som flera som stått honom allra närmast – samt varit med och räddat Europa, och i förlängningen hela världen, från nazismen.
Detta levnadsöde – tycker han, och det är egentligen svårt att inte hålla med honom – förtjänar ett museum. Stalin dör några år innan det står klart. Detta påverkar dock inte platsens utformning, som med ett par undantag ser likadant ut än i dessa dagar.
Det är inte så mycket ett museum som ett tempel, en kultplats i socialistisk-klassicistisk stil (Stalin hade ungefär samma smak som Arkitektupproret).
Det är lätt att fråga sig varför det fortfarande ser ut på det här viset, eftersom museet ligger i Georgien och inte i Ryssland. Som ung är Stalin förvisso georgisk nationalist, men det släpper han så fort han får smaka på makt. 1921 är han med och leder Röda armén när den invaderar hans hemland. Väl på plats ser han till att den georgiska intelligentian blir utraderad: poeter, filmare och andra intellektuella skickas till Gulag eller får ett skott i nacken. Ett år senare införlivas Georgien i Sovjetunionen, Efter självständigheten 1991 har de två länderna inte varit de bästa av vänner. 2008 bryter krig ut och sedan dess ockuperar Ryssland de facto de två georgiska regionerna Abchasien och Sydossetien.
Vår uttråkade guide berättar om allt detta. I likhet med de flesta unga georgier har hon inte mycket till övers för varken den gamle diktatorn eller grannlandet.
Kontrasten med det vi ser blir därför stor. Det enda som påminner om att Stalin inte var en kanonkille är ett litet undanskymt rum som kallas ”Room of repression”. Det byggdes efter kriget 2008, är inte större än 15 kvadratmeter och påminner om en ombyggd städskrubb med ett par pliktskyldiga posters om kommunismens brott.
Mindre än tio meter bort ligger en giftshop där vi erbjuds köpa t-shirts, muggar, tygkassar och diverse andra souvenirer prydda med despotens leende ansikte.
Alla georgier är inte lika negativa till Stalin som vår guide – speciellt inte här i Gori. Många äldre personer, ser diktatorn som stadens store son. Vissa har goda minnen av kommunisttiden, då alla hade jobb och inflationen hölls i schack med hjälp av priskontroller. Här finns till och med en fan club som träffas varje vecka under ett stort porträtt av idolen.
Varje försök att göra om museet har mötts av protester, och hittills har det alltså inte blivit några större förändringar än ovan nämnda städskrubb.
Det här ser förstås inte kanon ut. Speciellt inte i ett land som jobbar hårt på att bli medlemmar i såväl EU som Nato.
En av mina reskamrater har kommit i kontakt med två lokalbor, konstnären Titzia och konstvetaren Magda, som visar oss runt på huvudstadens nationalmuseum. När vi på lunchen nämner att vi ska åka till Stalin-museet skrattar de och börjar prata om stadens diktatorskult som ett högst kuriöst – om än pinsamt – fenomen.
De två väninnorna pratar drömmande om ett eventuellt EU-medlemskap, men berättar också en hel del om Sovjeteran som något som drabbade landet. På ett plan är det förståeligt. Att bli en del av imperiet var inget Georgien gjorde frivilligt. Men de missar något viktigt, nämligen alla georgier som lät sig bli en del av systemet. Som tog jobb i regeringar, myndigheter och på departement; och på ett eller annat sätt kollaborerade. Samt, förstås, att Stalin var georgier.
I somras besökte jag Gdansk i Polen och slogs av samma sak. På museet över andra världskriget nämns knappt Polens skuld i förintelsen, trots att utlämnandet av judar närmast var folksport mellan 1939 och 1945. Trots att de flesta av lägren låg i Polen. Trots att det går att argumentera för att landet efter Tyskland och möjligtvis Italien bär det största ansvaret. Istället målas kriget upp som något som drabbade Polen. Detta är förstås sant, men precis som i Georgien blundar man för alla andra sanningar, de som är det minsta obekväma.
Frågan om minneskultur, hur ett samhälle ska gestalta illdåd man själva varit ansvarig för, har de senaste 10 åren varit central i kulturdebatten, såväl i Sverige som utomlands. Dels genom debatter om hur det förflutna ska bearbetas i nya verk, som den om ”snubbelstenar”, upphöjda gatstenar till minne av förintelsens offer. Dels i de otaliga kontroverserna om borttagandet av statyer av slavägare.
Det här har varit infekterade strider, som delat de twittrande klasserna i olika läger. Ska vi riva statyerna? Behöver vi bli påminda om Auschwitz varje gång vi är på Drottninggatan för att shoppa? Det är svåra frågor, men en sak har de flesta varit rörande överens om sedan 90-talet: Tyskland är bäst på att minnas.
I Berlin finns förintelsen överallt. Där är erinnerungskultur (det tyska ordet för minneskultur) närmast statsreligion. Snubbelstenarna ligger i tusental över hela staden, museerna och monumenten över nazismens brott är otaliga; kronan på verket är arkitekten Peter Eisenmans 2711 betongpelare som stod klara 2005 och tar upp ett helt kvarter i området Mitte. Skälet är enkelt: känner man inte historien är man dömd att upprepa dess misstag, och det bästa sättet att lära känna något är att ha det ständigt närvarande.
Men de senaste månaderna har den tyska minneskulturen börjat kritiseras. Som så mycket annat den här vintern handlar det om kriget i Gaza. I en stor essä i tidskriften New Yorker visar den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen hur det tyska samhället och dess företrädare använt sin erinnerungskultur för att ge stöd åt och kväva allt motstånd mot den pågående slakten av palestinska civila.
Konstnärer och andra intellektuella som stödjer en bojkott av Israel blir av med jobb och offentliga stöd. Ibland får det konsekvenser som nästan varit komiska om de inte varit så fruktansvärt sorgliga; som när den israeliska psykoanalytikern Iris Hefets grips i Berlin av tysk polis för att hon håller upp en skylt med budskapet ”Som jude och israel: stoppa folkmordet i Gaza”. Men som så ofta i Europa i dessa dagar är det muslimer som får betala det högsta priset.
Robert Habeck, vice förbundskansler och medlem i Miljöpartiets tyska systerparti har sagt att muslimer måste ”ta avstånd från antisemitism för att inte förverka sin rätt till tolerans”. Som att människovärde är något man kan förlora sin rätt till – dessutom genom att inte göra något överhuvudtaget. Det är ett vidrigt citat från en av Tysklands mäktigaste män. Framför allt visar det, tillsammans med hela det tyska svaret på kriget, att minneskulturen är ett misslyckande. För om det var hit det hela tiden barkade, mot åsiktsförtryck och stigmatisering av minoriteter, vad var då meningen med snubbelstenarna och monumenten?
Minneskulturens begränsningar visar sig inte bara i Tyskland. I Sverige har vi sedan 2003 en hel myndighet, Forum för levande historia, som enbart sysslar med minneskultur. Ändå har ett parti med rötter i nazismen vuxit sig så starka att de numera de facto är regeringsbärande. Detta parti använder i sin tur minnet av förintelsen som ett vapen för att dels heja på Israels slakt, dels förtrycka muslimer på hemmaplan.
Om det är hit vi har kommit, att minnet av förintelsen av Europas judar används som ett vapen för att förtrycka en annan grupp, hade det inte då varit bättre att bara… glömma?
Denna hållning – hur vansinnig den än låter – är inte helt utan förespråkare. Den franske dirigenten och tonsättaren Pierre Boulez (1925-2016) var en av 1900-talets verkliga musikgiganter. Han var också en citatmaskin av rang, och inte sällan vittnar hans drapor om ett förakt för det förflutna. Den mest kända är från en intervju med Der Spiegel från 1967, där han på frågan hur stagnationen inom operavärlden ska stoppas svarar att det vore bäst att spränga alla operahus. Men enligt Boulez är det inte bara musikvärlden som gör bäst i att gå vidare, hela samhället måste låta det förgångna explodera.
”De starkaste civilisationerna är de utan minne - de som är kapabla till fullständig glömska […] Att dirigera har gjort att jag har absorberat mycket historia, så pass mycket att historien för mig mer än någonsin ter sig som en börda. Enligt min åsikt måste vi göra oss av med den en gång för alla”, säger han i en intervju från 1975.
Jag säger inte att han har rätt.
Någonstans vill jag tro att de som inte känner historien är dömda att upprepa den. Och att glömma allt som någonsin har hänt skulle förstås vara omöjligt.
Men efter att ha gått runt bland nostalgiska Stalin-souvenirer i Gori, efter att ha upplevt vitsminkandet av andra världskriget i Gdansk – samt efter att ha sett den tyska minneskulturen förfalla till muslimhat och repression – kan jag inte låta bli att tänka att han inte har mer fel än någon annan.
