Deborah Levy är i Stockholm för att marknadsföra boken “Kolossal frihet”, en samlingsutgåva av hennes tre senaste böcker, de självbiografiska “Saker jag inte vill veta, “Vad det kostar att leva” och “Verklig egendom”, som alla ges ut på svenska för första gången. Den första boken handlar om 40-årsåldern, den andra om 50-årsåldern och den sista tar upp 60-årsåldern. Böckerna är en mix av feministiskt, filosofiskt och politiskt manifest, med ett berättarjag som både är och inte är hon själv, säger hon. 

– En intressant sak som jag upptäckte när jag skrev böckerna var att jag hittade en berättarröst, som är precis som jag, men ändå inte riktigt jag. Att läsa böckerna är att gå in i en värld av kvinnlig subjektivitet, kvinnlig erfarenhet, tankar och vardagsproblem och relationer.

Att skriva medan livet levs

Hon kallar sina tre böcker för levande själv­biografi, eftersom hon skrivit dem medan hon levt dem.

– Jag hittade på uttrycket “living auto­biography” för att beskriva vad böckerna är, och med det menar jag att livets erfarenheter beskrivs i presens i böckerna, medan livet levs. Jag tittade inte tillbaka medan jag skrev, det finns ingen nostalgi i berättandet, utan rörelsen var hela tiden framåtskridande. Och när jag skrivit klart frågade jag mig själv om det jag gjort hade något värde, om jag fick ut något av det jag läste det. Och ja, det fick jag.

Deborah Levy ser skrivandet av denna levande biografi som ett experiment. Genom att skriva om ett helt vanligt liv utforskar hon samtidigt det politiska. Hon säger att det är viktigt att tillåta tankar att dyka upp och flöda fritt, eftersom det är först då som man lär sig något om sina innersta värderingar. Böckerna är också fyllda av citat från författare som betytt mycket för henne, som Margurite Duras, Virginia Woolf och James Baldwin. Citaten gav henne mod under skrivprocessen, säger Deborah Levy och de bidrog till att utvidga hennes tankegångar om världen och hur hon kunde beskriva den.

Ett ämne som varit smärtsamt att skriva är om barndomsåren i Johannesburg i Sydafrika, där hon är född och uppväxt. När hon var nio år flyttade familjen till England.

– I “Saker jag inte vill veta” beskriver jag apartheiden i Sydafrika, som jag föddes in i och som förde med sig dramatiska konsekvenser, eftersom jag kommer från en politisk aktivistfamilj. Jag var tvungen att ta mig tillbaka till min fars frånvaro, min pappas tid i fängelse som politisk fånge, till hans försvinnande och till hans återkomst och till den dag då vi lämnade landet. Det är nog både den första och enda gången som jag skrivit om Sydafrika. 

Lyckans arkitekter

I alla Deborah Levys böcker finns ett utforskande av vad hemma är. Det är väldigt tydligt i den tredje boken “Verklig egendom”, där det finns en kvinna som är väldigt lik henne själv, säger hon. En kvinna som drömmer om att hitta sitt alldeles egna hus, något som rymmer drömmen om inte bara ett eget rum, utan ett eget liv.

– Husdrömmarna bär på våra djupaste önskningar, för när vi fantiserar om de här husen vi vill bo i, skapar vi en utopisk värld åt oss själva. Vår fantasi är ett radikalt verktyg. För när du till exempel fantiserar om det där huset följer andra fantasier och önskningar med. Vem vill jag ha vid mitt middagsbord? Finns det kärlek i huset? 

Deborah Levy utvecklar sitt resonemang och menar att kvinnor i alla tider varit en sorts lyckans arkitekter i och med att de inrett sina hem för att alla ska må bra där. Men de saknar en egen plats.

– Min erfarenhet är att det fortfarande finns en massa kvinnor som inte har ett eget utrymme ens i sitt eget hem. De har skapat det för alla andra, eftersom de ser efter alla andras behov först, men har själva ingen egen plats. En vän till mig berättade en gång att hennes mamma, som hade åtta barn, aldrig åt med familjen. Hon satte sig istället själv i köket och åt för att få en liten stund för sig själv.

Apropå hem – du beskriver åren mellan 50 och 60 som turbulenta och svåra, men också som att komma hem igen. Vad menar du med det?

– Jag är inte säker på vad jag menar. Men jag tror att man någon gång i livet kommer till en tidpunkt där man blir mer som sig själv. Man samlar på sig en massa samlad tyst erfarenhet under åren. 

Att komma hem

Deborah Levy säger att uttrycket att komma hem, ”homecoming”, som hon använder, också inneburit en intellektuell övning. Att gå in i sig själv, att ”komma hem” till sig själv, har varit som en uppenbarelse och i skrivandet har det inneburit att ta avstamp i kärlek.

– Deborah Levy säger att uttrycket att komma hem, ”homecoming”, som hon använder, också inneburit en intellektuell övning. Att gå in i sig själv, att ”komma hem” till sig själv, har varit som en uppenbarelse och i skrivandet har det inneburit att ta avstamp i kärlek, inte i hat.

– Vilket är mer riskfyllt än att skriva utifrån hat. Vi får väl se vart det tar mig. Därför är böckerna också radikala, eftersom de inte är skrivna för att behaga någon. De är inga pamfletter, de är inte propaganda. De handlar om starka känslor, om en längtan efter förändring, och om att göra livet inte bara uthärdligt, utan också njutbart.

Deborah Levy om...

... att skriva politiskt: ­

– Jag är en politisk författare, eftersom mitt “jag” går ut i världen och möter den. Det finns en idé om att kvinnor ska vara så starka, dygnet runt, men den idén är för det första inte sann. I mina böcker visar jag upp en kvinnlig huvudperson som både är stark och sårbar. De sidorna existerar sida vid sida och det är så vi alla fungerar.  

... att vara författare under pandemin:  

­– Många författare blev ombedda att skriva något under pandemin, om hur världen skulle komma att förändras. Jag skrev inget, för jag hade inga svar att basunera ut till världen. Det enda jag har noterat är att människor är snällare mot varandra. Vi har gått igenom något stort tillsammans, haft döden tätt inpå oss. Det är något som tar tid att processa. 

... sin kärlek till elcyklar:  ­

– Jag hade precis separerat från min man, hela mitt liv hade förändrats och jag skapade ett nytt hem åt mig själv och mina döttrar. Jag var en av dem som tidigt upptäckte storheten med elcyklar, så när jag skaffade min första var det inte alls många som hade en. Bara att få sätta mig på den där cykeln gjorde mig lycklig. Idag har jag tre som jag älskar och att läsa elcykelmanualer är för mig lika intressant som att läsa Baudelaire!