Havsifrån. Den neologismen kan sägas ringa in poetiken i Merima Dizdarević poesidebut ”långt från ögat långt från hjärtat”. Dikterna tycks alltid börja vid havet, närmare specifikt vid ”det enda havet värt sitt namn” – Adriatiska havet vid Bosnien och Hercegovinas kust. Därifrån gör sviten sceniska nedslag på andra platser så som Horgošgränsen, en flyktingförläggning vid Arlanda och Bergsgatan i Malmö.
”långt från ögat långt från hjärtat” är på ett förtjänstfullt sätt upptagen av synens minne. En dikt beskriver till exempel hur ett du tittar ut genom en dörr och ser sig själv i en annan tid. Den proustska rörelsen från yttre förnimmelse till inre retrospektion förskjuts genom att själva minnet förnims i sig som om det tagit fysisk gestalt i nuet. Därmed får minnets blick också en rekonstruerande kraft i ett söndrat landskap. Jaget ser fortfarande var hasselnötslunden börjar. Överlag jobbar sviten mycket med att klä av förtryckande språkbruk – ”Vad finns ens att se där”, säger en anonym röst – och en skarp skiljelinje dras mellan den utomstående blicken som antingen inte ser någonting eller bara ser ett vackert vattenfall där den minnande blicken inte kan undgå att se allt som grumlat skönheten.
Diktsviten rör sig på ett rätt abstrakt plan med ett uppbrutet narrativ. Alla karaktärer benämns med artiklar (en far, en mor) och blir därför snarare begrepp än ansikten med munnar. Grammatiken är förtjust i ellipser, subjektlöshet och passiv form – ”läppar smakar salt i kanter” – vilket öppnar utsagorna mot det kollektiva. Ibland känns grammatiken motiverad, som när våldet gör hål i dikterna, men överlag innesluter anonymiteten dikterna i ett aningen svårgenomträngligt hölje.
Därmed ställs också desto högre krav på att språket ska hålla som röst. Även om all poesi kan sägas tala är det bara ibland som vi urskiljer just en röst, att någon eller något bryter igenom. ”Det är först när ljud alstras inombords som någon verkligen lyssnar”, lyder en diktrad. Skiljelinjen mellan stumhet och röst går mellan stagnation och produktion. Poesi (från grekiskans poiesis) betyder just skapande av något som inte fanns tidigare. Följdriktigt är raderna jag fastnar mest för de som tillskriver det skrivna en annan betydelse, målar en bild i bilden, dikt i dikten, ja, de som har ett inslag av överlagring.
I en av svitens allra starkaste dikter får ledfraser ”de sa att det var säkert” fortplanta sig och binda samman hur det var att ta sig över fälten och hur det var att föda ett litet knytte. Repliker är i sig rörelse och dikterna testar ofta sina egna utsagor som tal. När raden ”jag är solen” följs upp av ”säg efter mig nu: jag är solen!” bryter den igenom och hörs.
Om en bild redan är sedd blir den enklare att se – jag lägger genast märke till ett par killingar när en betraktare inskriven i dikten ser dem: ”klart du gillar de vita bäst”. Det är också därför minnets blick får dikterna att lyfta, åtminstone när den visar oss något vi inte redan sett. När sviten tappar sin röst är det just för att klyschan börjat tala, som till exempel när jaget står vid ett vattenfall, inser sin dödlighet och säger: ”med ens/kunde jag börja leva”.
Även om språket och formen inte hittat helt rätt finns det i ”långt från ögat långt från hjärtat” en stark blick för detaljer som bygger upp helheten: pärlorna i skiten, kniven som försvinner ned i sanden, fladdermössen som frusit fast i isen och sorgmyggan som biter. Det bådar gott inför Dizdarevićs fortsatta författarskap.
