”röda streck drar strimlat sträckt över det blå
vårt fartyg djupt sönderdelat jag vill säga att jag tror
jag vill säga att jag delar och håller för sant
det tänkta generellt att ja vi sjunker
jag omsluter honom och vi upprepar
armen över om”
Dikten fångar in temat och stilistiken i Appelvik Lax bok. Det rör sig om en kärleksrelation i förrädiskt varsam upplösning. Här finns en lätthet i ljudrim och allitterationer men också en gravitation. Resultatet blir ett slags mässande där tempot skruvats upp.
Tyngden kommer av ett sorgset personligt tilltal och ett känsligt gestaltande av kroppens rörelser. Det är dikt som engagerar sinnena samtidigt som den håller läsaren uppmärksam på form och materialitet.
I diktsamlingen urskiljs männen Jakob och Ilja, samt en hund utan namn. Jakob är den som diktjaget är på väg att lämna, någon som ibland nästan sammansmälter med hunden. Trogen, lojal, vänskaplig. Ilja är den som diktjaget förälskat rör sig mot. Personerna kan även läsas som psykologiska aspekter av diktjaget, å ena sidan sjunkande, å andra sidan uppåtsträvande.
Form och rörelse är hela tiden närvarande i Appelvik Lax dikt. Kupan som form återkommer i ord som valv, svank, gap och grop, våg, handrygg, fördämning och kalk. Dikten gör tydligt att form inte kan separeras från känsla. Det som sker är av formerna att döma mjukt och upphöjt, erotiskt och svårt.
Titeln är egentligen min enda invändning mot Appelvik Lax bok. Den har viss relevans för innehållet men gör inte helheten rättvisa. I övrigt är ”Och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst” en anmärkningsvärt stark debut.
”jag önskar att jag kunde lämna mig själv
///
sorgen sitter i huvudet
///
hur förlåter man
///
mina händer darrar som dina”
Så lyder fyra dikter i Niko Erfanis minimalistiska ”varv”. Det handlar om en inre konflikt som har uppstått efter en barndom med våld. Diktjaget är ohjälpligt bunden till sitt förflutna, och till den pappa som gjort illa. Resultatet blir en rörelse mellan självskada och självbevarelse.
Ordet ”pappa” skrivs aldrig ut. Han är den smärtpunkt som gestaltas i diktjagets relationer. ”Jag”, ”du”, ”han”, ”hon”, ”mamma”. Duet tolkar jag oftast som pappan men ibland som en pojkvän. Ytterst kan det förstås som läsaren. Väsentligt är att det tidigare våldet upprepas. ”det finns där överallt // det känns i varje beröring”.
Dikterna speglas i titeln både tematiskt och i mer stilistisk och materiell mening. Våldet varvas om och om. Diktjagets tvetydighet får meningarna att röra sig i cirklar. Titeln innehåller dessutom orden ”arv” och ”var” som tydliggör våldets natur. Det är stiligt utfört. Ämnet är tungt och förmedlas väl.
Jag tror att jag hade upplevt boken som starkare om jag inte läst den moderna klassikern ”Orissa” av Ola Julén, som återutgavs av Nirstedt/Litteratur för ett par år sedan. ”varv” hamnar, med sina korta dikter och barnsligt mörka tilltal, i skuggan av Juléns diktsamling. Likheterna är ibland så pass stora – både till form och innehåll – att jag funderar på om släktskapet ska förstås som en del av bokens tema, där Juléns diktjag likt en våldsam far hotar att allvarligt reducera Erfanis diktjag och egna röst. Det hade kunnat vara intressant men fungerar inte fullt ut. En blinkning saknas.
Jag lämnas med känslan av att diktjaget inte riktigt bottnar, men också av att det kanske är just det som är meningen i ”varv”. Ambivalensen gör mig nyfiken på Erfanis fortsatta författarbana.
