Efter drygt två års pandemi där delar av befolkningen uppmuntrats att arbeta hemma sammanfaller återvandringen till kontoren med en våg av tv-serier om ”tech bros gone wild”. Hänsynslösa Silicon Valley-entreprenörer som influerat dagens företagskultur. Kristoffer Viita ser gränserna mellan arbete och fritid suddas ut.
I komedin ”Office space” (1999) vantrivs den livströtte Peter Gibbons på mjukvaruföretaget Initech. Han går i hypnos och berättar att varje dag på jobbet är sämre än den förra. Varje morgon är således den värsta i hans liv.
Peter vädjar till hypnotisören: ”Finns det något sätt du kan få mig att inte ens komma ihåg att jag har varit på jobbet? Kan jag komma hem och bara tro att jag varit och fiskat hela dagen?”
Något liknande händer i serien ”Severance” (aktuell på Apple TV+).
Kontroversiell hjärnchipteknik erbjuder anställda på Lumon Industries möjligheten att helt separera hjärnans minnen. Mark (Adam Scott) går igenom proceduren och lever två liv. Ett på kontoret och ett hemma med sin familj. Det sliter på psyket utan att han riktigt förstår varför, tills en före detta kollega dyker upp och övertala honom att hitta sanningen om det skumma techföretaget.
Obligatorisk fest
Det finns ett påtagligt obehag i visionen av att inte kunna lämna jobbet.
Allra mest för Helly (Britt Lower), som snabbt märker att hon hatar kontoret hon inte kan rymma från. Men alla hennes ansökningar om uppsägning avvisas. Enligt företaget krävs godkännande från hennes ”yttre” jag.
”Severance” har med rätta hyllats för att kanalisera vår kollektiva upplevelse av en obalans mellan arbete och återhämtning i dagens samhälle. Det slår extra hårt i en tid när många precis återgått från hemmets lugn till kontorslandskapets panoptikon.
”Severance” påminner också att man vänjer sig snabbt vid vad som helst. Vissa anställda på Lumon ser företagets våffelfest som en av livets höjdpunkter.
Tekniken från biotechföretaget i ”Severance” må ligga ett antal år in i framtiden. Det kontorsslavarna återvänder till nu, post pandemin, är snarare en hybrid mellan arbete och privatliv, där ens egna timmar försvinner för att chefen är en ölhävarkompis och kontoret bjuder på obligatorisk fest sju dagar i veckan.
Sektartad företagskultur
David Brent, allt är förlåtet. Den nya generationens tv-chefer från Silicon Valley är ofta machobröstande och hänsynslösa. Inte bara i sina affärsuppgörelser. En våg av serier om start-up-framgångar och deras oundvikliga fall har tagit upp några tidstypiska exempel.
En av dem är ”Super pumped” (premiär 12 maj på Paramount plus) med Joseph Gordon Levitt i huvudrollen som Uber-grundaren Travis Kalanick. Kalanick ville ta företaget till stratosfären och gör allt för att krossa facken och ta över gigtaximarknaden. Gordon Levitt gör en slags ”Wolf of Wall street”-imitation i rollen som den utskällde vd:n, och serien visar hur det dekadenta företagsfestandet ofta fungerade som smörjmedel för att styra finansiärer och de anställda i önskad riktning. En närmast sektartad kultur, som återkommer i olika former i både ”Severance” och ”Wecrashed” (också på Apple TV+) .
Fritidsgårdar för millenials
”Wecrashed” är baserad på den sanna historien om företaget Weworks, som byggde en enorm start-up-bubbla på affärsidén att utplåna gränsen mellan jobb och semester med co-working-kontor som liknade fritidsgårdar för millenials. Kompletta med fussball och kombucha-bar.
Jared Leto spelar huvudrollen som Adam Neumann, chefen som hetsar de anställda att stanna uppe hela natten och kröka för att sedan fortsätta jobba. Anne Hathaway spelar hans fru och partner i företaget, Rebekah Neumann.
I en plågsam scen blir hon måltavla för en backlash när de anställda gör revolution mot den ofullkomliga ”girlboss”-feminismen på företaget, som propagerat ”empowerment” men blundat för usla villkor och sexism.
”Wecrashed”, ”Super Pumped” och ”Severance” kommer väl tajmade i en tid när priserna på det mesta gått uppåt och många företag säger att de är som ”en enda stor familj”.
Det betyder oftast ett våffelparty istället för en löneförhöjning.