Lite svårt att förstå att det skulle ta 14 år innan några resoluta människor gjorde slag i saken och arrangerade den första stora återträffen sedan tidningen Arbetet lades ner år 2000.

Uppslutningen var enorm, vi var 100 personer som under en kväll sjönk ner i minnen från en tid då tidningen utgjorde en så stor och viktig del av våra liv. Och som någon sa: Om det hade krävts hade vi blixtsnabbt kunnat organisera upp oss där och då och på stående fot producera en nyhetstidning. Vi hade alla arbetat under mer eller mindre omöjliga förhållanden. Under de sista åren hade kriserna avlöst varandra, ledningarna bytts ut, resurserna krympt och utmaningarna ökat. Utåt märktes inte mycket av detta. Tidningen kom ut dag efter dag.

Vi – jo vi var ett vi – hade fortfarande 50 000 prenumeranter. Vi producerade den in i det sista, jobbade under hela lönegarantiperioden vilket innebar att vi stod utan den omställningsgaranti som skulle hjälpa oss över den första svåra arbetslöshets-perioden. 

Jag minns en text jag själv skrev, någon av de allra sista dagarna, som speglade vad många, inklusive jag själv, kände. Att detta inte var sant. Att det inte hände på riktigt.

Vi hade ju varit med förr. Detta var inte första konkursen utan andra. Den första skedde när hela A-pressen kollapsade. Den gången gick det till slut vägen. Arbetet blev den första dagstidningen som gick över i tabloidformat, det som är allenarådande nu. Det var inte brist på nytänkande eller kvalitetsjournalistik som orsakade katastrofen.

För en katastrof var det. Sverige förlorade sin största rikstidning med ett vänsterperspektiv. Malmö förlorade en bevakning som på många sätt var en annan än den som konkurrenterna åstadkom, framför allt när det gällde ämnesval och bevakningsområden. 

I dag ser vi tidningsdöden i en annan form. Det är nedskärning på nedskärning på nedskärning. I medieföretag efter medieföretag.

På planet hem från grävande journalisters seminarium i våras satt jag intill en entusiastisk TV4-medarbetare som skulle hem och dela med sig av allt hen lärt sig om undersökande journalistik. En månad senare tog TV4 beslutet att lägga ner all lokal-tv. Ingen hade sett det komma, jag tror faktiskt att kollegorna på TV4 var ännu mer bestörta än vi på Arbetet.

Ett pennstreck. Mer behövs inte för att journalistiken ska försvinna. Nu händer det praktiskt taget dagligen. 80 journalister här, 10 där. Lite i taget – men i en allt snabbare takt – monteras grundvalen för demokratin ner och än har vi inte sett någon politik för att stoppa katastrofen.

Lena Adelsohn-Liljeroth, som var kulturminister när sändningstillståndet för TV4 ändrades så att det inte längre fanns något krav på lokal nyhetsbevakning, förstod uppenbarligen inte vad som står på spel.

Valresultatet borde fungerat som väckarklocka. Det kanske är för sent att vända utvecklingen. Dagstidningen kan kanske aldrig återfå sin roll som central samtalsarena. Det går ju fint att vara storkonsument av medier utan att någonsin konfronteras med någon annan uppfattning än sin egen. Det har aldrig varit så lätt att helt zappa sig bort från nyheter, samhällsanalys och diskussion om vilken sorts samhälle vi vill leva i som i dag. 

Det är fem i tolv och vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke som säger sig brinna särskilt för demokratifrågor har en fråga att prioritera. Journalistiken måste räddas. Utan den dör demo-kratin.