Citizenfour öppnade DOK Leipzig i veckan, världens äldsta dokumentärfilmfestival.
Innan filmen började spelades det upp ett klipp med Edward Snowden. Han är den tidigare CIA-anställd som läckte hemliga uppgifter om USA:s nationella säkerhetstjänst NSA:s massövervakning av digitalkommunikation.
– Tidigare har jag tackat nej till att göra en introduktion till filmen vid världspremiären i New York och sedan i San Francisco, men Leipzig är en speciell stad, därför vill jag tala här. Det var i Leipzig som den fredliga revolutionen började, det var vanligt folk som demonstrerade, därför föll Berlinmuren, inte av krig eller bomber. Därför är staden Leipzig en inspiration för mig och andra, sa Edward Snowden.
Under DDR-tiden var festivalen en frizon för obekväm film som utmanade den politiska makten, och har efter Berlinmurens fall för tjugofem år sedan fortsatt sin stolta tradition. Därför passar det perfekt att visa dokumentären om visselblåsaren Snowden just här, fullsatt i flera biografer – det räckte inte med den vanliga festivalbiografen. Citizenfour är del tre i den prisbelönade regissören Laura Poitras triologi om USA:s ”krig mot terrorismen” efter 11 september 2001. Hon har tidigare gjort en dokumentär om kriget i Irak och en om det ökända fängelset Guantanamo. Numera bor och arbetar den amerikanska regissören i Berlin, där hon även klippt nya filmen.
– Det var för farligt att klippa den i USA, där skulle myndigheterna när som helst ha kunnat ingripa och beslagta allt filmmaterial, sa producenten Dirk Wilutzsky efter visningen.
I tredje delen av sin trilogi sökte Laura Poitras material om USA:s ”krig mot terrorismen” som uttrycks i paranoia gentemot landets egna medborgare. Hon hade redan inlett researchen när hon kontaktades av den då helt okände Edward Snowden i januari 2013. I juni publicerade hon en del material i samarbete med journalisten Glenn Greenwald som jobbar för brittiska tidningen The Guardian. Samtidigt filmade hon i en dryg vecka sina intervjuer med Snowden i ett hotellrum i Hongkong. Men det är inga traditionella intervjuer, Laura Poitras är intresserad av att skapa en bro mellan konst och kunskap/vetenskap. Hon visar upp paranoida pseudo-demokratiska yttranden av amerikanska politiker riktat mot visselblåsaren. Bilder av gigantiska byggnader för underrättelseverksamhet kontrasteras mot till det lilla hotellrummet i Hongkong där Edward Snowden inväntar ögonblicket då han ska träda fram och berätta för världen om den massövervakning som knappt någon trodde var möjlig.
I filmen ser vi en 29-årig kille med öppet ansikte och stort engagemang, som talar om mänskliga rättigheter och ett ”vi”, gör briljanta analyser av läget för underrättelseverksamhet i världen, upprepar att han inte är rädd, om och om igen. Sedan ser vi sorgen i hans ansikte växa när saker händer i hans hemland – att polisen gör besök hos hans flickvän, att han inte kan han kontakt med familjen som han älskar, eftersom det kan skada dem. Genom Edward Snowdens mod att berätta förändras världen, men hur förändras han? Det visar inte filmen direkt, bara indirekt i hur hans ansikte mer och mer förstummas. I ett snabbt klipp ser vi hur Julian Assange i ett telefonsamtal från London försöker hjälpa Snowden att lämna Hongkong för Ryssland, vi ser skillnaden mellan Assange som bara talar i jag-form och den nedtonade Snowdens vi.
Citizenfour är en hemlighetsfull film inspelad under extraordinära säkerhetsrutiner, vilket givetvis syns direkt och indirekt i filmen. Kanske tar Glenn Greenwald lite för mycket plats med sin berättelse om Snowden, han som tvingas vara gömd. Det är inte en traditionell politisk thriller som tätt följer Snowden och hans liv efter ”the point of no return”, utan en annan slags, mycket drabbande, berättelse. Under visningen i Leipzig sitter folk i publiken som var med och demonstrerade för den fredliga revolutionen. De övervakades av Stasi, DDR:s hemliga polis, den mest effektiv i hela östblocket.
Filmen visades nästan exakt på dagen 25 år efter händelserna den 9 oktober 1989. Då samlades 70 000 fredliga demonstranter vid Augustplatz i centrala Leipzig, i närheten fanns sovjetryska soldater med vapen och tanks. DDR-diktatorn Honecker ringde Gorbatjov i Moskva och undrade vad han skulle göra, Gorbatjov svarade : ”Skjut inte! Historien straffar den som kommer för sent!”
Fyra veckor senare föll Berlinmuren.
