Ur spår stakar sig fram

Vasaloppet är det mest hemvävda och traditionsbundna styrkeprov vi har. Klarar man nio mil med rinnande näsa, röda kinder och ett evinnerligt stakande har man något att skryta om resten av livet. I  den breda komedin ”Ur spår”, regisserad av veteranen Mårten Klingberg (”Offside” (2006) och ”Min pappa Marianne” (2020)), är Vasaloppet en metafor för livet i stort: så länge man strävsamt gnetar på och inte tappar riktningen så ska det nog bli bra i slutänden. Tycker du att det låter klyschigt så är du inte ensam.

Syskonen Nylander, Lisa (Katia Winter) och Daniel (Fredrik Hallgren), är på diametralt motsatta platser i livet. Lisa är en deprimerad, ensamstående morsa som är glad i flaskan. Daniel en kostymklädd och framgångsrik IT-kille, men han äts upp inifrån av barnlängtan. För att tänka på annat tränar han som en galning inför det stora loppet. När Lisas supande går överstyr – hon riskerar att bli av med vårdnaden om sin dotter – kommer Daniel med en lösning för att få hennes liv på kurs igen: från Sälen till Mora på skidor!

Mårten Klingbergs komedier har varit och rotat i det ursvenska tidigare. I ”Offside”, som på alla sätt är en bättre film, skildras Tipsextra-generationens romantiska vurmande för engelsk fotboll som definierat grabbiga kompisrelationer sen 60-talet. ”Ur spår” ger i sin tur luft åt alla som, efter ett par glas för mycket, torgfört att de minsann skulle klara det mytomspunna loppet utan några som helst problem.

Filmen är lättsmält med sitt snabba tempo. Den rör sig framåt med hjälp av många små jakter mot deadline som ser till att farten hålls uppe i berättandet. Det är tre månader kvar till Vasaloppet när Lisa tar beslutet att åka, Daniel behöver spurta på rullskidor till IVF-kliniken och Klara (Rakel Wärmländer), Daniels fru, behöver hinna till Mora i taxi innan klockan ett. Men den är också spretig. För att vara en komedi är det onödigt mycket trasslande med dramatiska omständigheter som vare sig är särskilt engagerande eller underhållande. Ska Daniel vänsterprassla? Var har Lisas dotter tagit vägen? Kommer Lisa få ihop det med polisen Anders? Kanske, kanske inte. Vem var vem nu igen?

Framåt slutet löses alla dramatiska knutar upp med den ena långsökta lösningen efter den andra. För komedins skull gör det vare sig till eller från, men för den som är engagerad i dramat känns det halvfärdigt.