När Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” publicerades 1949 väckte den till liv en slumrande sedlighetsdebatt. Boken, som är den inledande delen i en tetralogi och följdes av ”Invandrarna” (1952), ”Nybyggarna” (1956) och ”Sista brevet till Sverige” (1959), innehöll vulgariteter (“hora” och “kuk”) som bland annat fick den ledande bondeförbundaren Axel Rubbestad att se rött och vilja kasta författaren i fängelse för brott mot tryckfrihetsförordningen.
Filmversionen kom 1971 och det blev en sällan skådad succé i regissör Jan Troells händer. Troell använde de två inledande böckerna i serien som förlaga till filmen ”Utvandrarna”. Mer än 1,5 miljoner svenskar såg filmen på bio och den överöstes med fina priser, inte minst en hel radda Oscarsnomineringar, bland annat i huvudkategorin årets film.
Nu, femtio år efter den första filmatiseringen, är det dags för en ny. Norrmannen Erik Poppe, som bland annat gjort ”Oslo” (2004) och ”Utöya 22 juli” (2018), står för regin.Men till skillnad från sjuttiotalsfilmen är Poppes version baserad på alla fyra böcker.
Kristina (Lisa Carlehed) och Karl-Oskar (Gustaf Skarsgård) ska emigrera med sina barn. Småland räcker inte längre till: jorden är torftig, maten är skral. Amerika lockar dessutom med sägner om ändlösa möjligheter. Efter en helvetisk, flera månader lång båttur och flera dygn av kånkande med hela sitt bohag når familjen det växande svenskfästet Minnesota. Men beslutet att slita upp sina rötter är Karl-Oskars. Kristina har följt sin envetne make över Atlanten med tvivel gnagande i magen. Vad vet de egentligen om det nya landet? Men Karl-Oskar är övertygad om att han har rätt.
Det är slående hur pass olika filmatiseringarna är. Den äldre filmen är taktil och tålmodig, men aldrig långsam, i burrig New Hollywood-estetik. Den påminner om Robert Altmans nybyggarwestern ”McCabe and Mrs. Miller” som kom ut samma år. I jämförelse känns Poppes version, som har ett modernt, digitalt utseende, ofta jäktad. Kanske beror det på att man ska täcka fyra böckers innehåll i stället för två.
Livet i Småland gestaltas med ett oengagerat montageberättande, som allra pliktskyldigast täcker tiden på de steniga åkrarna. Medan Troell, som porträtterar livet i södra Sverige som en kollektiv upplevelse, visar i ungefär en och en halv timme hur en hel bygd går på knäna. Tiden i Ljuderns socken är en nedåtspiral mot avgrunden: det regnar inte tillräckligt för höets skull, snön ligger kvar så länge att det inte går att så nya grödor och man behöver låna pengar för att överleva. När regnet väl faller så kommer även blixten och sätter eld på ängahuset. Det är som en förbannelse ligger djupt nedgrävd under den så satans usla åkermarken.
I Poppes version är det regionala inte särskilt viktigt, den handlar väldigt lite om Småland. Det är inte bara det att man hastar förbi tiden hemmavid, man skippar även helt och hållet småländska dialekter. Det suddar ut det provinsiella ur vad som borde vara ett landsbygdsepos.
Filmen fungerar däremot bättre när den försöker göra sin egen grej, som greppet att berätta filmen ur Kristinas ögon. Det är ett inspirerat drag som får fram hennes påfrestande utsatthet. Hon är en analfabetisk hemmafru mitt ute på den amerikanska landsbygden och ett par scener är inkännande och regelrätt spännande. Inte minst i filmens mest drabbande scen är när hon blir tvungen att föda utan läkare på ett skitigt jordgolv.
Stunder som dessa har en pulserande thrillernerv och filmen tyngs inte ner av sina litterära rötter. Men även med egen personlighet så är det svårt att köpa rikssvenskan i 1800-talets småländska landsbygd.
