BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Förutom att gräva ner sig och leta fram historiska adresser med det som i svepande termer beskrivs som ”queera platser”, består utställningen till stor del av intervjuer med nu levande personer med anknytning till hbtq-sfären och deras relation till Uppsala. Den gemensamma nämnaren är en normbrytande identitet. En annan gemensam nämnare är – som Sofia Breimo konstaterar – bristen på rum som bejakar hbtq-personer.
– De flesta som jag har intervjuat nämner RFSL:s lokal. Den är förstås en mötesplats och för många ett tryggt rum i dag. Annars finns det inte många platser.
– Med projektet vill vi visa att de här människorna finns och alltid har funnits här, trots bristen på specifika platser, förklarar Sofia Breimo.
Vardagliga platser i fokus
Upsala Darling är ett spretigt projekt som bland annat innefattar skulpturer och ljudkonstverk på Uppsala konstmuseum och en stadsvandring i såväl kända som okända normbrytares fotspår. Avsaknaden av platser som är officiellt kända som ”queera” gör att helt vardagliga platser i stället ligger i fokus för utställningen.
Det kan vara ett gathörn där någon för första gången stod upp för sig själv inför andra, ett bostadsområde där någon hittade kärleken eller kalsongstället på Dressman. Men det kan också handla om delar av staden som upplevs som särskilt otrygga.
Vid sidan av bostadsadresserna för välkända historiska normbrytare som Drottning Kristina, Pontus Wikner och Karin Boye domineras den framtagna stadskartan av dessa mer vardagliga platser.
Utställningen på konstmuseet är en konstnärlig och abstrakt bearbetning av berättelserna som Sofia Breimo har curerat, med skulpturer av konstnären Anton Alvarez och ljudkomposition av Lisa Stenberg.
Historisk research
Museipedagogen Stina Flink har samarbetat med Sofia Breimo och gjort en del av den historiska research som ligger till grund för utställningen.
När vi ställer oss i gathörnet mellan Drottninggatan och Trädgårdsgatan kan de båda räkna upp minst fyra viktiga adresser i närheten, historiska som nutida, som har burit en queer laddning i någon bemärkelse.
– En av mina personliga favoriter höll till på Drottninggatan, och drev ett konditori och schweizeri på 1800-talet. Han hette Aron Forss och beskrevs av människor i sin samtid på ett sätt som gör att vi kan förstå honom som en könsöverskridande person, säger Sofia Breimo.
– Han bar både kvinnligt och manligt kodade kläder och andra beskrev honom som varken man eller kvinna. Han utsattes för en del trakasserier men var samtidigt en respekterad konditor.
Nära ett decennium senare skulle Kajsa Fransén starta Kajsas kaffestuga i huset mittemot – Fransén levde större delen av sitt liv tillsammans med partnern Astrid Knudsen, som också var medförfattare till hennes kokbok, och dog 1958.
Stina Flink förklarar varför hon tycker att det är viktigt att de nämns.
– Dels handlar det om att lyfta fram de här personerna, men det handlar också om att lyfta fram delar i historien som gör den mer verklig och sann. Det är så lätt hänt att berättelserna om Uppsalas historia stelnar och att samma saker återberättas gång på gång.
Några queera platser:
Fyristorg blev skådeplats för Sveriges första gayparad 1971, då ett 20-tal personer bildade protesttåg.
Eriksbergsvägen 17 var RFSL:s första adress i Uppsala på 70-talet. Där låg Villa Agda där det ordnades träffar och diskotek.
S:t Olofsgatan/Fröjas Café var mötesplats för ett gäng lesbiska kvinnor från EKHO (Ekumeniska gruppen för kristna homosexuella) på 80-talet.
Domkyrkan upplät portarna åt Elisabeth Olsson Wallins föreställning Ecce Homo 1998 och 2008. Här vigdes också Sveriges första homosexuella biskop 2009.
Svartbäcksgatan 19: Här arrangerades hbtq-klubben Selma från 2009 och Shylips, en klubb för lesbiska, vid några tillfällen 2012.
Uppsalabornas berättelser om queera platser:
Nåntuna: ”Här växte jag upp. När jag fattade att jag var kär i en person av samma kön trodde jag på allvar att det var en dödssynd.”
Sysslomansgatan 7/Palermo: ”En gång samlades vi, ett gäng flator och queers, i källaren på Palermo. Vi blev typ 20 pers. Vi tog verkligen plats och syntes, det blev en queer take over som var väldigt häftig. Det kändes empowering! Vi gjorde platsen till ett lesbiskt rum.”
Ikea: ”En gång var jag på andra dejten på Ikea, det var 2007. Jag skulle hjälpa henne att köpa en säng. I dag är hon min fru.”
Västra Ågatan 16 /RFSL:s tidigare lokal: ”Det var tyvärr väldigt äckligt kaffe på RFSL … Vi hade en jättegammal kaffebryggare som var jättedålig och det var jämt såhära att ’Är det någon som vill ha kaffe?’ och alla bara ’Nej, vi vill inte ha kaffe!!’ Skämt åsido, jag minns också att vi hade ett väldigt litet rum. Alltså … det var den enda trygga platsen. Det här är typ fjärde största staden i Sverige och det där var rent fysiskt vårt enda trygga rum.”
Studentstaden/Rackarberget: ”Här gjorde vi slut. Det var en riktig jävla brytpunkt. Sen kunde vi börja om. I dag är vi tillsammans igen.”
Stora torget: ”De mest otrygga platserna egentligen är nog de här, utanför alla de här pubarna ned mot centralen till. För det är nog där jag har upplevt mest att folk ropar åt en och ska komma fram och att man märker att någon är full och ska mucka. Man blir en ”easy-pick” när man inte uttrycker sig som andra.”
