”Ja, det är givet till mig av mig”, svarar Christine ”Lady Bird” McPhearson och sjunger upp i en rejäl falsksång i hopp om att bli stjärnan i årets musikaluppsättning.
Hon får förstås den sämsta rollen och scenen är en av många briljanta som fångar gymnasieålderns underhållande blandning av hybris och otillräcklighet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Lady Bird bor i Sacramento, Kalifornien och går på en megakatolsk men mysig high school. Hon drömmer om samma sak som alla tonåringar på tråkiga platser gör (om de inte är nazister): att flytta någonstans, som New York, där det finns konst och annat coolt.
Det är inte särskilt realistiskt, tycker hennes mamma Marion (Laurie Metcalf), som underminerar dotterns drömmar så ofta hon får chansen. Inte minst alla orealistiska fantasier om dyra prestigeuniversitet, som Lady bird kanske haft en chans att komma in på om hon pluggat mer. Eller om hon rättat sig mer efter de kristna värderingar som skolan vill cementera i sina elever.
I en fantastisk scen tvingas eleverna lyssna på en abortmotståndare föreläsa om hur hon hade varit död om hennes föräldrar gjort en abort. ”Bara för att någonting ser hemskt ut betyder inte att det är moraliskt fel”, säger Lady bird och blir avstängd.
Men regidebutanten Greta Gerwig ramar aldrig in religiositeten som krossande auktoritär. Nunnorna är egentligen ganska snälla, och ingenting är så himla jobbigt för Lady Bird, egentligen.
Som efter att hon förlorat oskulden i ett kasst ligg och deppar över att hennes kille Kyle – Timothée Chalamet som lajvar svår anarkist i det övre medelklassmekkat – inte tar det på allvar.
”Du kommer ha så mycket betydelselöst sex i ditt liv”, säger han, men Lady bird tycker att ”andra saker kan vara sorgliga också, allt måste inte vara krig”.
Mor och dotter-relationen är filmens motor och rotas i mammans klasskomplex. Hennes favoritaktivitet är att titta på nya hus och drömma om ett bättre liv. Lady Bird ärver hennes skamfyllda självbild, samtidigt som pappan axlar rollen som en riktig ”Mr Niceguy” som aldrig ställer till med bråk.
Det som gör rollfiguren och Saoirse Ronans skådespel så pricksäkert är hur osoft Lady bird kan vara. Som när hon dissar sin kompis för att bli bästis med klassens populära tjej, men också hur hon visar på djupet av uppgivenhet när hon möter konsekvenserna. Ibland är det en pose, men ibland är som bekant tonårsångest starkare än någon annan ångest. Ronan kan också låta gravallvaret glida över till stor humor. Ett skifte inte många kan förkroppsliga på ett sätt som ser sant ut.
Greta Gerwig må ha rånats på alla Oscars, men när vi blickar tillbaka på 2018 om några år kommer alla ha glömt ”Shape of water” och hennes regidebut ”Lady bird” ha en status som klassisk uppväxtskildring.
