Men när verk som Amanda Kernells debutfilm ”Sameblod” och Linnea Axelssons bok ”Aednan”, började trenda i Kultursverige, blev han, som så många andra, tagen av den till stora delar bortglömda samiska historien och projektet fick en ny inriktning.
Dagens ETC träffar honom när han är på besök i Stockholm – samma stad där många av de politiska besluten att långsamt urvattna samernas rättigheter tagits.
– Att pappa var same utan att veta det förrän han var vuxen insåg jag ”var själva grejen”. Farfar teg och försökte bli svensk, och det skapade hos pappa och den generationen någon konstig känsla av att det här inte är så intressant. Men jag vet inte riktigt vad som är vad, om det på något sätt gör ont eller om det är skam som ligger kvar. Pappa är en typisk 40-talist som pratar hela tiden, kan göra allt, bygga och laga vad som helst, men just när det kommer till det här, hans egna samiska bakgrund vet han inget. Jag tror att det är jobbigt för honom.
”Farfar var den som bröt kedjan”
Trots att han benat i historien om släktens samiska ursprung i åratal har Mats aldrig ställt frågan rakt ut till sin pappa om vad de där tvetydiga känslorna bottnar i.
– Jag dansar runt kärnan, lite som katten runt het gröt. Det finns nåt genant i att min föräldrageneration inte grävt i det men att jag gör det, att jag på något vis gör det de borde ha gjort. Farfar bar förmodligen på en dubbel skam, dels för att vara ”lapp” med den rasism som fanns, och samtidigt skämdes han över att ha lämnat sin kultur. Den biten har jag förstått bättre genom att prata med aktiva renskötare idag, att man bär på det här arvet som mor och farföräldrar har kämpat för att bevara och känner därför ett stort ansvar för att inte bryta kedjan men min farfar var den som bröt kedjan, så jag tror det var oceaner av skam helt enkelt.
För att göra den egna släkthistorien begriplig – och förstå var skammen eller ointresset egentligen kommer ifrån – inser Mats att han även måste ta sig an ett bredare perspektiv och den kontext som har lett till att varken han eller pappa Rune vet något om sitt samiska ursprung. För det ska också visa sig att en större del av Sveriges befolkning är minst lika ovetande om samernas förflutna.
Mats hittade en historiebok från 2019 riktad till barn där samernas historia inte nämns förrän man kommit till 1900-talet och beskrivs då i termerna ”i Sverige värnar man om minoriteter”.
Vad man borde veta om samers historia
Det finns mycket som han skulle vilja fylla i. Men när han får välja de tre viktigaste delarna från samisk historia som gemene skolelev bör känna till lyder det som följande:
1. Samerna har varit i landet innan svenskarna och länge varit en viktig del av Sveriges imperium, bland annat genom handel och att hålla gränsen mot Norge och Ryssland under stormaktstiden.
2. ”Sápmi erövrades inte av soldater utan av byråkrater”, det vill säga, dagens renskötsel ser ut som den gör med ett splittrat samiskt folk på grund av politiska beslut som svenska staten fattat genom seklerna.
3. Det finns olika slags samer.
– Jag hade gärna velat göra upp med bilden av samer som färgglatt klädda renskötare i fjällen. Det finns och alltid har funnits olika sorters samer som gjort olika saker. Det vore trevligt om skogssamerna hade fått vara med. Jag är förvånad över hur lite jag själv visste.
Det var nämligen inte förrän Mats Jonssons farfar som var skogsamisk renskötare dog och det inuti ”spanna”, svepasken som aldrig fick öppnas, visade sig finnas brev från lappfogden och renmärkesbevis, som resten av familjen fick höra att de var samer.
Mer specifikt var de skogssamer, något som till en början gjorde Mats besviken.
– Den här exotifierande bilden av fjällsamer som både är rasistisk och samtidigt beundrande, ”riktiga karlakarlarna på fjället”, den bilden lever kvar och är en bild jag också hade men så var de något annat, något gråare som folk inte visste om fanns. Jag blev besviken men blev genast arg på mig själv för att jag blev besviken och insåg snart att den berättelse jag fick berätta nu egentligen var mycket mer intressant. Jag trodde jag skulle komma med en liten pusselbit till pusslet men det visade sig vara mycket större än vad jag hade trott. Det är den insikten, att det var meningen och inte en slump att vi inte visste något som är den emotionella kärnan. Att jag växte upp som skogssame utan att veta vad det var, att det fanns, var på ett sätt slutprodukten.
”Lapp ska lapp vara”
Rennäringslagen från 1928 splittrade renskötande samer från icke renskötande samer och är i boken illustrerad med en stor yxa som kommer ner och skapar en stor spricka mellan dessa två grupper.
Det var kanske det politiska beslut som kan ha gjort mest skada för skogssamerna.
– Men också begreppet ”lapp ska lapp vara”, som blev ett framgångsrikt politiskt slagord, men det gällde inte alla samer utan bara renskötande fjällsamer, medan de renskötande skogssamerna drevs i exakt motsatt politik. De skulle inte bli lappar utan svenskar, de skulle inte ha renar längre, deras kultur skulle dö. Det sades rakt ut att skogssamiska renskötare ska vi inte ha, för att de var i vägen på ett annat sätt än den fjällsamiska.
Mats Jonsson menar att begreppet ”kulturellt folkmord”, myntat av Raphaël Lemkin 1944 där ”varje handling som syftar till eller har effekten av att de berövas sin sammanhållning som distinkt folkgrupp, sin kultur eller etnisk identitet”, skulle kunna användas för samer i helhet.
– Men för skogssamerna är det verkligen klockrent, som om Lemkin skapat det begreppet utifrån dem.
Genombrottet
Eftersom informationen varit så knapp om just skogssamer och de flesta släktingar som kunde berätta om hur det var, var döda, fick Mats Jonsson ett rejält lyckorus när han upptäckte att en avhandling skrivits om skogssamer och att det var hans egna förfäders Dammbacken, ett viste i lappskattelandet Vuorbejaur, som var fallstudien.
– Det var på julaftonskväll jag upptäckte det också, det var först då jag insåg att det här kommer funka, det kommer bli en bok.
Men från en del tidsperioder har det inte funnits några källor alls. Mats har då gjort kvalificerade gissningar för hur han tror att folk har levt. Att visa vardagssekvenserna genom historien menar han är viktigt för att samerna inte bara ska skildras ”utifrån” utan även som subjekt.
– Som marknaden vid Arvidsjaur där jag låtit ett samiskt barn följa med sin pappa till marknaden och när det talas svenska bland handelsmännen har jag lagt de citaten i svarta bubblor för att visa att det var det som var främmande för samerna som alltid levt där.
Kan berätta
En stor del av boken har också handlat om Mats reflektioner över identitet. Han är rädd för att många nog ser honom som ett ”klommer”, det vill säga en ohändig typ som varken kan jojka eller bygga och dessutom har rotvältsfobi. Men i slutet av boken fastslår han att det han faktiskt kan göra är att berätta.
– Jag känner hur jag allt mer håller på att utvecklas till någon slags gubbe med folkbildarambitioner. Det jag skulle vilja göra framöver är att sprida kunskap just för att det finns en så stor okunnighet som borde brytas, dels i skolan och i läromedel men en sak jag tänkt på som jag tycker är märklig är varför det inte finns något samiskt museum eller kulturhus i Stockholm.
”Som att myror skulle existera med myrslokar”
Vad det gäller politiska försök att i nutid göra upp med det historiska förtrycket mot samer har Mats inte mycket hopp. Han tror inte att FN:s konvention för urfolk, ILO 169, som slår fast urfolkens rätt till självbestämmande, skydd mot exploatering och kontroll över naturresurser inom sina områden, kommer att ratificeras under hans livstid – helt enkelt för att det är en för känslig ekonomisk fråga för staten.
– Men det skulle väl kunna göras något i linje med vad som gjorts i Norge och Kanada, att man inrättar ett speciellt organ som delvis är statligt och delvis samiskt som kontrollerar de här områdena, just för att rennäringsrepresentanter då skulle få större inflytande för vad som får göras på deras marker. Att det som talas om nu, att renskötseln måste lära sig att samexistera med skogsbruket, vindkraften, gruvorna och så vidare, det är ju bara snack. Det är som att myror skulle existera med myrslokar, det är en så oerhörd maktobalans där.
Även sanningskommissionen som Sametinget och regeringen planerar ser Mats som ett spel för gallerierna.
– Det som är så tragiskt i det här att man tvingas gå den juridiska vägen, som i Girjasmålet. Att man måste gå hela vägen till högsta domstolen och förlorar man måste man betala statens rättegångskostnader. Det är helt absurt att allt läggs på dessa små aktörer som ska stå upp mot statens enorma resurser. Samtidigt är det självklart att det är så för man vinner så väldigt få röster på att gå samerna till mötes. Det är deprimerande.
Utdrag ur Mats Jonssons nya seriebok ”När vi var samer”
