Tanken att musik ofta knyter an till politiska åsikter är inte ny, men i Popmusik rimmar på politik gör Anna Charlotta Gunnarson en grundlig genomgång som korsar de flesta genrer och frågeställningar, och visar att det ofta är i de lugnaste vattnen som de största överraskningarna finns. Boken kan sägas vara en förlängning av Gunnarsons radioprogram som heter just Pop och politik och sänds i P4.

– Tanken att skriva en bok föddes ganska tidigt eftersom jag ändå skrev så många radiomanus om ämnet, säger hon. Jag har ofta tänkt på saker som jag inte kunnat prata om i radion, och det kunde jag ta upp i boken istället.

Du tar bland annat upp musik som handlar om apartheid, fascism, kärnkraft, militarisering, modernisering, miljöförstöring och polishat i boken. Finns det någon politisk fråga som inte fungerar att göra musik på?

– Nej. Allt går att göra musik av. Sen är ju frågan om det skulle bli hits. 

Det är spännande med låtarna du tar upp som kanske inte framstår som politiska vid en första lyssning, till exempel Nenas ”99 Luftballons” och flera låtar av Kim Wilde.

– Eller musik där man faktiskt inte kan språket. Jag hade inte fattat att Sofia Jannok är politisk och att hennes musik handlar om hur vi har försökt tysta vår egen ursprungsbefolkning. Att OMD:s Enola Gay handlade om Andra världskriget förstod jag inte förrän jag såg videon. Och Björn Ulvaeus har varit gäst i radioprogrammet och berättat om hur Abba skrev om Sovjet redan 1981.

Varför gör vänstern mer och bättre politisk musik än högern?

– Dels hänger det säkert ihop med tradition och arbetarideal. Det finaste som finns i musiksvängen är att vara arbetare. Elvis körde lastbil och det är knappast någon slump att Per Gessle gav ut en skiva som heter Son of a plumber. Det passar in i rockmyten.

Sen är det så att så fort du protesterar mot makten så blir det lätt ”vänster”. Men vi vänder på det. Säg att du är ett fan av Jan Björklund och tycker att det är viktigt att klassrumsdörren låses så att ingen kommer in efter att lektionen startat. Det är ju inte så kul att göra musik på. Även om det så klart går.

Du försvarar rika knösar som ägnar sig åt välgörenhet, till exempel Bob Geldof och Bono. Varför det?

– Det är ett typexempel på att inget är svart och vitt och har alltid tyckt att det alltid är bättre att göra något än att inte göra det. Jag har själv ingen positiv bild av dem, och jag delar nog den allmänna bilden av att de vill framhäva sig själva, men jag gillar faktiskt att de pratar om orättvisor fast de är så rika. Det är ett av många sätt att synliggöra orättvisor.

Vissa personer, till exempel Margaret Thatcher, verkar trigga artisters kreativitet extra mycket. Tror du att musiken behöver krig, elände och kontroversiella politiker för att vara bra?

– Lite som att man skriver de bästa låtarna när man är deppig? Ja, konsten är oftast som mest skärpt när det finns en fiende. Men det vore fruktansvärt om världen behövde krig för att det ska bli konst. Jag tror att det går att fantisera ihop något ändå. Men tydliga måltavlor gör det mycket lättare.