Tog dem till New York
Bandet spelade i slutet av 1980-talet in sina två första skivor i Henryk Lipps anrika Music-a-Matic studio på Tredje långgatan, och blev genast omtalade internationellt vilket bland annat tog dem till klubben CBGBs i New York 1988.
– Egentligen hade jag tänkt att det skulle bli en film om Björn Olsson. Jag började filma Björn och hängde sedan med på en återförening med Union Carbide i Spanien 2017. Då märkte jag att: fan, det här är ju en film om bandet, säger dokumentärfilmaren Hans-Erik Therus, som även gjort filmer om Bo Hansson, Dag Vag och författaren Sven Lindqvist, samtidigt som han arbetar på en film om Hultsfredsfestivalen.
Inspirerade många
När Union Carbide splittrades och flera medlemmar fortsatte i bandet The Soundtrack of our Lives, hade de fans över hela världen och inspirerade bland annat svenska band som The Hellacopters och The Hives. För några år sedan fick Hans-Erik och reda på att bandet själva satt på inspelningar från sina glansdagar som de filmat med VHS-kameror – från konserter och olika fester, med tillhörande ljudspår.
– Det är inte ofta man dyker på sådant fint material som dessutom känns så nära och personligt. Jag var inte beredd på den underliggande vänskapsrelationen i materialet. Det är en grupp med gamla kompisar, Ebbot och Kakan (basisten Patrik Caganis) blev väldigt tajta till exempel. Det finns en dynamik men jag vill inte avslöja för mycket, säger Hans-Erik.
Var med tidigt
Han var själv med när det begav sig i bandets historia, på alla de tidiga spelningarna på svartklubbarna i 1980-talets Göteborg – som Draupner på Järntorget eller konstgalleriet och senare skivbolaget Radium som även gav ut Carbide, Stonefunkers, Blue for Two och Freddie Wadlings Cortex.
– Haga hade en rivningskänsla, med övergivna lägenheter som någon bara drog upp en klubb i. Så tog man en öl på Tai Shanghai innan man riktigt hade åldern inne. Det blev ett centrum för allting. Det var en underbar tid, säger Hans-Erik Therus.
Sa upp sig från jobbet
Att pyssla med dokumentärfilm var inte självklart. Efter uppväxten i Lundby på Hisingen arbetade Hans-Erik på Volvo Lastvagnar från och till i tio år för att spara ihop pengar till resor över världen. Före en resa till Nepal fick han inte ledigt.
– Då sa jag upp mig. Och så kom jag på att jag ville göra något annat. Så jag skolade om mig, först på universitetet och sen kom jag in på Skurups folkhögskola i Skåne. Jag har alltid haft ett starkt fotointresse, och på Skurup klickade det till: dokumentärfilm ska jag göra. Det var liksom en så bra kombination av foto, film och musik.
– Sen har det rullat på. Eller, jag har varit på väg att lägga av faktiskt för att det varit så tungt med de här långa produktionerna som inte riktigt är finansierade fullt ut.
Svårt göra musikfilm
Att göra musikfilm i Sverige är svårt. Hans-Erik och producenten Hjalmar Palmgren gick ihop och skapade en så kallad samproduktion för att behålla rättigheterna till filmen om Union Carbide Productions.
– Det finns inte så många att gå till. Och speciellt med musikfilmer, om man inte gör en film om de breda artisterna. Då går det nog att få in pengar. Dag vag fick jag in på en eftermiddag. De turnerade i folkparkerna, de var ett stort band.
Både Ebbot Lundberg och Björn Olsson har ju blivit kända för egna meriter senare. Var det något man kunde använda sig av?
– Jag tänkte man kunde använda sig av det men det har inte riktigt fungerat. Det är inget jag går in på i filmen. Finansiellt har jag försökt använda mig av Ebbots folklighet och lite Björn Olssons samarbete med Håkan Hellström, men jag kan inte säga att det har hjälpt, skrattar Hans-Erik.
