”I döden för dig” handlar om Nina och Onni, två tonåringar som bor i ett slitet bostadsområde. De går i samma klass, men deras vänskap börjar inte där utan på deras balkonger, som ligger sida vid sida. Nina, som lever med sin mamma, lillasyster och styvpappa, bor i själva verket på balkongen. Hon väljer att låtsas som hon gör det av eget val, för att slippa vistas under samma tak som styvpappan Janne. Att sanningen är en annan kommer fram under berättelsens gång.

Grannpojken Onni är favoritoffret för skolans mobbargäng, och även han lever med familjehemligheter som inte får komma till skolans och de sociala myndigheternas kännedom. Ångesten får honom att hetsäta och han ser självmordet som enda möjliga väg bort från allt som plågar honom.

Tuff uppväxt

Mian Lodalen är redan en etablerad författare, krönikör och journalist. Hon och hennes medförfattare träffades på en skrivarkurs, där Mian Lodalen var en av lärarna och Maria Ahlsdotter en av deltagarna.

Efter kursen blev de två ett par, som en kväll över några glas vin började spåna på en berättelse.

– Det började med idén om två ungdomar som ligger på varsin balkong och samtalar, säger Maria Ahlsdotter.

– Fast här säger jag emot. Det började inte riktigt där, utan om att vi pratade om våra uppväxter och om hur ungdomslitteraturen ofta är tillrättalagd och inte berättar om saker som de är på riktigt, säger Mian Lodalen.

Mian Lodalens uppväxt med en ensamstående pappa som bröt mot alla konventioner inspirerade henne till romanen ”Dårens dotter”, som kom ut 2008. Maria Ahlsdotter kom som barn till Sverige från Spanien, där hon växte upp i Hallonbergen utanför Stockholm.

– Det var ett område som påminde mycket om det vi skildrar i boken, en tuff miljö med mycket utsatthet, säger hon.

Skrev tillsammans

Från de första samtalen över några glas vin gick idén vidare till själva skrivarprocessen.

– Det låter som författar-romantik, att skriva en bok ihop med sin partner. Men det är inte så enkelt som det låter. Vi har arbetat med boken i två och ett halvt år, och det är mycket jobb med saker som skrivas om, gång på gång, säger Mian Lodalen.

Författarsamarbetet har ändå gått smidigt. Som de själva säger är de båda fortsatt vid liv, och är forfarande ihop. Förläggarens kommentar var att det brukar
synas när två personer har varit med i skrivandet av ett manus, vilket det inte gjorde i det här fallet.

– Det finns fortfarande passager i boken som jag vet att jag har skrivit, men det mesta är sådant som jag inte säkert vet vem som egentligen skrev vad. Det har varit så många processer där vi har har suddat och skrivit om att det inte längre går att se vem som skrev vad, säger Maria Ahlsdotter.

Kan ni ändå se om ni har bidragit med olika saker till berättelsen?

– Jag är den som mest av oss driver handlingen framåt, medan Maria mer stannar upp i känslan och vill beskriva den. Där kan skillnaden mellan våra sätt att skriva ha bidragit till att göra helheten bättre, säger Mian Lodalen.

Det är en mörk berättelse, där tankar på självmord ingår. Hur har ni påverkats av skrivandet, då ni har fått vistas i det mörkret?

– Det har ibland varit så att att jag fått dra efter andan, särskilt som vi i vissa detaljer inte hade bestämt på förhand vart historien skulle ta vägen. Men jag tror att vi har haft nytta av att vi var två, som kunde stötta varandra, säger Maria Ahlsdotter.

Ni har själva vuxit upp med utanförskap, men Maria, du har också jobbat med det som socionom. Hur har det påverkat berättelsen?

– På många sätt. Utöver det vi själva har upplevt så har jag historierna från hundratals eller kanske tusentals andra, som varit med om liknande saker. Det svåra här är att veta var gränsen går. Inte för vad barn kan vara utsatta för, utan för hur mycket man kan berätta i en bok utan att förlora i trovärdighet, säger Maria Ahlsdotter.

Ni skriver om självmord bland unga, vilket är ett svårt ämne att ta upp. Hur reagerade er förläggare när ni kom med manuset?

– Väldigt positivt. Vårt förlag har varit både stöttande och modiga i det här, säger Mian Lodalen.

– I slutet av processen skickade förlaget vårt manus till Nationellt centrum för suicidprevention, för att de skulle läsa och se så att vi inte skrev något som kunde påverka unga läsare på fel sätt. Men de hade inga sådana invändningar, utan tyckte tvärtom att det var bra att vi skrev, säger Maria Ahlsdotter.

Hoppas på film

Vad som händer på författar-fronten nu vet de ännu inte. Mian Lodalen är redo att börja spåna på nya idéer, medan Maria Ahlsdotter vill avvakta lite och landa i det som är. När det kommer till den gemensamma förstlingen så drömmer de om både viktiga samtal och filminspelning.

– Jag hade gärna sett att det gjordes en film baserad på boken. När vi skrev på den kändes det ofta som filmsekvenser som vi berättade fram, säger Mian Lodalen.

– Jag hoppas att boken ska kunna nå fram till både unga och vuxna läsare. Gärna så att de läser den tillsammans, för att kunna prata om den sedan, säger Maria Ahlsdotter.