– Kärnan i pjäsen är en kritik mot det patriarkala folkhemsprojektet, säger Josefine Larson Olin, som spelar Gloria.

Hon vill dock inte avslöja för mycket, eftersom det inte har varit premiär än. Men tillsammans med Anna Wadström, som spelar Frida, går vi till elskåpet som utgör en av föreställningens scener. Här brukar karaktärerna träffas för att bara hänga och prata med -varandra om allt mellan himmel och jord, här känner de sig bekväma. För Anna Wadström är det första gången som hon skådespelar i det offentliga rummet på det här viset.

– Och det är en ganska stor skillnad från hur det är att stå på en scen eller i ett avgränsat rum. Men det gör också att man ser hela området på ett annat sätt, jag själv har rört mig här i tio års tid men har under produktionens gång upptäckt nya saker, säger hon.

Föreställningen ett ”lekmanifest”

Regissören Anne Jonsson säger att föreställningen söker efter möjligheter i stadsmiljön och arkitekturen. Medregissören Aurelia Le Huche håller med och kallar pjäsen för ett ”lekmanifest”.

– En lek som går ut på att skriva om rummet på ett sätt som passar en bättre, säger Aurelia Le Huche. Och Anne Jonsson fyller i:

– Det är något som karaktärerna Gloria och Frida har gjort sedan de var barn. Vi tar avstamp i deras kroppsliga upplevelser, och hur de använder sin fantasi för att förändra omgivningen runt sig. De ser en gata, men omskapar den till en flod i sina tankar. Och den resan får publiken följa med på.

Frustration är en av de dominerande känslorna; frustrationen att som tonårsflicka begränsas i offentligheten. Men det finns också en känsla av allsmäktighet, och Anne Jonsson säger att man försökt ta fasta på de fantasier som Gloria och Frida använder för att överleva i stadsmiljön.

Förankrat i lokalområdet

Anne Jonsson och Aurelia Le Huche har arbetat tillsammans under relativt lång tid, och har även tidigare jobbat med vandringsföreställningar. Ambitionen från UngaTur den här gången är att göra en produktion som är förankrad i lokalområdet.

– Och Du vet havsdjupen rör sig mellan det ”riktiga” Kärrtorp och karaktärernas fantasier. Jag tror att man vinner väldigt mycket på att ta ett sådant här grepp, säger Anne Jonsson.

Publiken kommer att ha hörlurar på sig under promenaden som de tas med på, och via dessa få instruktioner hur de ska röra sig. Åskådarna blir alltså också en del av koreografin, men kommer inte att interagera i föreställningen. Fröet till Du vet havsdjupen såddes av dramaturgen Moa Backman i våras, och har därefter utvecklats under en serie av workshops. Gruppen har repeterat sedan mitten av juni.

– Det har varit mycket bollande fram och tillbaka, men den kollektiva processen har varit en väldigt viktig del i arbetet, säger Anne Jonsson.

Föreställningen har premiär på Turteatern på tisdag, och spelas kontinuerligt fram till början av oktober.