Så börjar det första avsnittet av podcasten ”De fyra sista”. Namnet anspelar på personnumrets fyra sista siffror som alla med laglig rätt att vistas i Sverige har och som papperslösa saknar. Podcasten liknar ingenting annat.
Idén kom ursprungligen från nätverket Ingen människa är illegal – Trollhättan som producerat podcasten i samarbete med Flyktinggruppernas riksråd, FARR. När de började leta efter ungdomar som kunde tänka sig att ställa upp hittade de 23-åriga Yazan. I podcasten talar han vant om lagändringar och försämringar som påverkat papperslösa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Vi blev tillfrågade förra våren, under en period då lagarna höll på att försämras drastiskt, då det blev mycket svårare att vara papperslös i Sverige.
Lever under hårt tryck
På frågan om hur Yazan hanterar sin ångest svarar han:
– Flyktingar och speciellt papperslösa är det lägsta kastet i det här samhället. Vårt utrymme för vad vi kan göra är extremt begränsat och det tryck vi upplever är så oerhört, oavsett hur stark jag är som människa. Detta påverkar allt, det påverkar sömnen, det påverkar mina personliga relationer, det påverkar allt i livet.
Yazan har bott i Sverige i sju år. De senaste två åren slår han ”bakut” varje gång han får frågan om vad han drömmer om att göra eller bli, om han inte varit papperslös.
– Numera vägrar jag svara på den frågan. Jag har slutat tänka så, vad jag hade gjort eller varit om jag inte varit i den här situationen. Mitt liv handlar inte om det. Mitt liv handlar om överlevnad, det är den enda verklighet jag kan förhålla mig till.
Svårt att prata om känslor
”De fyra sista” berättar om de personliga upplevelserna om papperslöshet. Yazan berättar om det som varit svårast att prata om i podden:
– Det svåraste är inte ett speciellt ämne utan att överhuvudtaget prata om mina känslor. Vi som är papperslösa vänjer oss vid att vara starka, att trycka tillbaka otryggheten vi lever i och begrava dem. Att sedan ta fram de känslorna och visa upp dem och prata om dem är det svåraste. Det som underlättade var det faktum att samtalet fördes med andra unga i samma situation som genomlever samma sak.