Det är på Fryshuset – den mötesplats som socialarbetaren Anders Carlberg för 40 år sedan skapade för unga killar på glid – som vi träffar Norges 21-åriga litterära stjärnskott Oliver Lovrenski. Debutboken ”När vi var yngre” om fyra tonåriga killkompisar på glid i Oslo har sålt i över 70 000 exemplar i hemlandet och när jag ser Oliver Lovrenski sitta i Fryshusets reception slår det mig hur nästan löjligt bra han smälter in i miljön; han är stor, tatuerad, snusar, har en perfekt backslick och ser tillsluten ut på det sätt som bara unga killar kan göra.

Många har läst hans bok som en självbiografi om den egna stökiga uppväxten och pekat ut de uppenbara likheterna mellan huvudpersonen Ivor och författaren Oliver som båda vuxit upp i Oslo med ensamstående, kroatiska mammor. Själv menar författaren att det är en roman och ska läsas som fiktion, utan ”auto” framför.

– Jag har såklart blivit inspirerad av saker jag själv har sett, hört och upplevt. Men det mesta har jag hittat på, det är ju författarens roll, att kunna leva sig in i personer och skriva om saker som är långt ifrån en själv. Däremot pratar mina romanfigurer precis som jag och mina kompisar från förr gjorde och fortsätter göra när vi ses, säger Oliver Lovrenski och tar en klunk proteindryck. 

Hans språk beskrivs ofta som ”kebabnorsk”, en sociolekt från Oslos miljonprogram med halsbrytande grammatik och låneord från arabiska, somaliska och andra språk, motsvarande det som i Sverige kallas förortssvenska. Jag frågar vad han tycker om uttrycket, om han uppfattar det som rasistiskt eller nedlåtande.

Kriminalitet och utanförskap. Det är det jag försöker skriva om

– Alltså, jag bryr mig inte om vad folk kallar det. En del kallar det kebabnorsk, andra kallar det multietnolekt. Men jag tycker det finns viktigare saker att prata om när det gäller min bok.

Som vad då till exempel? 

– Kriminalitet och utanförskap. Det är det jag försöker skriva om. Hur det är att vara ung i Norge, om rasismen och våldet. Det är ju grund av allt det som det går som det går för Arjan, Ivor, Jonas och Marco i min bok.

Killgänget i hans debutroman, som knarkar, rånar, slåss och skrämmer sin omgivning, får mig att tänka på något som den svenska författaren Johannes Anyuru sa när jag intervjuade honom. Han beskrev ett gäng med unga killar från orten som kom in på McDonalds och var högljudda, och hur alla inklusive Johannes störde sig på dem: ”Det är ett så hemskt öde, att vara så oönskad och oälskad var man än kliver in. Jag vet exakt hur det är att som ung kille från orten komma in med några kompisar på typ en spårvagn och alla blir lite halvrädda i vagnen”.

Oliver Lovrenski tar ytterligare en klunk proteindryck och nickar.

– Jag känner delvis igen mig i det. Unga killar vill bli respekterade och ha status, och om de inte kan få det på andra, sundare sätt så kan fruktan, alltså att andra människor är rädda för en, vara en utväg. Att folk blir skrämda av tonårsgäng som drar runt på stan är egentligen inget nytt, det har alltid förekommit. Men det är allvarligare nu, det är fler gäng och folk är beväpnade.

Vad ska vi göra åt det tycker du? I Sverige har högerregeringen infört visiteringszoner, hårdare straff och restriktiv invandringspolitik.

– Jag har inga konkreta politiska förslag, men jag tycker att den här situationen är ett tecken på hur misslyckad hela integrationspolitiken är. Det får konsekvenser för hela samhället, och det får konsekvenser för unga människor i förorterna som hamnar i destruktiva miljöer.

Många jämför dig med den avlidna dansk-palestinske poeten Yahia Hassan. Är det en jämförelse som smickrar eller stör dig?

– Det är inget som stör mig, jag har läst hans böcker och han är en väldigt bra och smart författare. Att folk jämför oss tror jag beror på att vi båda skriver om mångkultur och att tempot i våra böcker är högt, energiskt, rått, säger han och dricker lite mer proteindryck.

– Men jag har också jämförts med tunga norska författare som Lars Saabye Christensen och Ingvar Ambjørnsen, det känns helt fantastiskt och overkligt för mig som debutant att bli det.

Oliver Lovrenski växte upp i ett hem med litteratur och läste mycket som barn. Han var ofta på Deichmanske bibliotek i centrala Oslo och lånade hem stora travar böcker, både fantasy, science fiction och mer traditionella romaner. Men när han blev tonåring slutade han läsa.

– Jag tror att det är ganska vanligt, det är så mycket annat som lockar då och läsning blir liksom mer förknippat med skolan och krav, säger han. 

När började du läsa igen?

– Det var när jag var runt 17-18 år och jobbade som telefonförsäljare. Då läste jag bland annat ”Alla utlänningar har fördragna gardiner” av den norska författaren Maria Navarro Skaranger. Hon är nog den som har inspirerat mig mest av alla i mitt skrivande, det var när jag hade läst hennes debutbok som jag förstod att man kunde skriva så som man pratar.

När Oliver Lovrenski sparat ihop tillräckligt med pengar sa han upp sig från jobbet och reste runt i Sydeuropa. Han åkte till Italien, Slovenien och sin mammas hemland Kroatien, samtidigt som han skrev sin bok på telefonen.

Jag ville bli bedömd på egna meriter, inte för att jag är hans son. Vi hade heller ingen kontakt under min uppväxt

– Jag ville starta ett nytt liv genom skrivandet. Först skrev jag bara ner tankar och känslor jag hade, bearbetade saker jag kände genom att skriva om dem. Det var först efter ett tag som jag insåg att det kunde bli en bok, och att ingen annan hade skrivit den redan.

Att skriva böcker är dock inget nytt i Oliver Lovrenskis familj. Hans pappa är den norska författaren och litteraturkritikern Håvard Rem, ett faktum som den unga debutanten länge höll hemligt för både förlag och allmänhet.

– Jag ville bli bedömd på egna meriter, inte för att jag är hans son. Vi hade heller ingen kontakt under min uppväxt, utan har lärt känna varandra senare i livet. Men vi har en fin relation nu, pappa älskar min bok och vi kan diskutera litteratur, säger han och öppnar en ny flaska proteindryck. Han tränade boxning tidigare, men övergav den på grund av  den höga skaderisken och har börjat styrketräna istället.

I ”När vi var yngre” står den manliga vänskapen i fokus. De fyra kompisarna Ivor, Arjan, Marco och Jonas, alla trasiga på sina egna sätt, drar runt på Oslos gator och skapar kaos. Ibland fuckar någon upp det för den andra, en snedtändning blir till ett slagsmål, men vad som än händer har de alltid varandras ryggar. För författaren själv har vänskap alltid varit ett centralt tema i livet.

– Att ha bra kompisar man kan lita på har varit livsnödvändigt för mig. Jag har fortfarande kontakt med flera av mina barndomsvänner, de tycker att det är jättekul att jag har skrivit en bok och är liksom stolta över mig.

Även om kärleken till killkompisarna står i centrum finns det också stråk av romantik i ”När vi var yngre”. Huvudpersonen Ivor blir dödligt kär i den äldre tjejen Ayla som jobbar extra i en tobaksaffär samtidigt som hon pluggar på universitetet. Att skildra deras kärlekshistoria var en utmaning, säger Oliver Lovrenski.

– Dels var det svårt för att jag aldrig hade upplevt kärlek själv när jag skrev boken. Jag hade varken varit kär eller ihop med någon då. Men det var också svårt för att kärleksskildringar generellt ofta blir klyschiga, det är ett av de svåraste ämnen för en författare att skriva om tror jag.

Nu har han flickvän sedan en tid tillbaka och har redan börjat skriva på en ny bok, den här gången på en dator istället för på telefonen. Dessutom ska ”När vi var yngre” bli tv-serie och det är Oliver Lovrenski som skriver manuset. På frågan om han får prestationsångest av att försöka följa upp succén med debutromanen svarar han:

– Jag har absolut prestationsångest, känner alltid en viss press. Det ska man göra som författare tycker jag, då skriver man bättre.

Vad den nya boken handlar om vill han inte berätta, men avslöjar att det återigen är historier som kretsar kring manliga karaktärer.

Jag känner inget behov av att skriva om kvinnor

I ”När vi var yngre” är kvinnorna bara biroller i periferin. Är du inte intresserad av att skriva en bok med kvinnor i huvudrollen också, alltså skriva ur ett kvinnligt perspektiv?

– Nej.

Varför inte?

– För jag är man. 

Men man måste väl inte vara kvinna för att skriva om kvinnor? Det är väl just det som är att vara författare, att kunna skapa karaktärer bortom sig själv och leva sig in i hur de känner och tänker? 

– Jo, det är sant. Men jag känner inget behov av att skriva om kvinnor.

Oliver Lovrenski verkar trött och sugen på att avsluta intervjun, han har haft två hektiska pressdagar i Stockholm och ska snart sätta sig på flyget hem till Oslo. 

Medan vi väntar på taxin som ska ta honom till Arlanda dricker han det sista av proteindrycken och byter om; från löst sittande T-shirt till linne, hängslen och svart kavaj. Sina tillhörigheter har han i en fullproppad bag i brunt läder.

– Det är viktigt att se elegant ut när man reser, framförallt nu när jag är författare, säger han och drar åt sina hängslen en sista gång över de svällande bröstmusklerna.