Underfundig stund i ”Kupé nr 6”

Tågfilmer, som ”Bara en natt” (1995) och ”Darjeeling Limited” (2007), är en egen liten undergrupp i sig inom den bredare roadmovie-genren. Genren som sådan har ofta ett klart och tydligt mål, resans slutdestination, men vägen dit består snarare av oväntade möten och små ögonblick än stora, dramatiska vändningar. Här, i ”Kupé nr. 6”, använder man de karga vintermiljöerna som rusar förbi utanför fönstren som storslagen kontrast till det intima kammarspelet i tågets trånga utrymmen. 

Juho Kuosmanens följer upp sitt hyllade lågmälda, svartvita boxningsdrama ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” (2016) med en minst lika finstämd film. Manuset, baserat på Rosa Liksoms roman med samma namn, verkar utan att synas och filmens sparsmakade handling rullas upp elegant. Det börjar under en fest i Irinas vackra Moskvalägenhet, där hon minglar obekymrat och citerar högbrynt, rysk litteratur som rinnande vatten. Laura, skickligt spelad av Haarla, är inte lika bekväm i sammanhanget. Utan att det nämns så känner man av en osäkerhet i relationen: kanske är Laura en biperson i mängden för Irina. Känslan förstärks under resans gång. De få gånger Laura får tag i en telefonkiosk behöver Irina rusa redan innan hälsningsfraserna hunnit landa.

Relationen med hennes burduse kupékamrat är ­mångfacetterad. Han är kantig och påträngande. Men, ska det visa sig, också innerlig och lyhörd. Kanske är en omaka vänskapsrelation på väg att växa fram eller åtminstone ett fint minne av en oväntad bekantskap.

Närmare slutet och på plats i Murmansk leker Kuosmanen med en av de få beständiga inslagen i roadmoviens upplägg: slutmålet. Det är tydligen inte särskilt lätt att nå hällristningar under vinterhalvåret med härjande snöstorm. ”Kupé nr. 6” lyckas väl med det mesta den företar sig och är både fin och underfundig på samma gång.