Tony hatar att bli kallad ”spagge” – ändå har han och hans familj har inget till övers för ”svartingar”. Till exempel kommer hans manliga släktingar och håller ett öga på frun när hon har svarta hantverkare hemma. Men till slut blir lönen för svår att tacka nej till och den oborstade karlakarlen åker med den finlemmade och sofistikerade Don Shirley (Ali) på en åttaveckorsresa genom Södern.

Södern är fortfarande segregerat, vilket gör att den svarte pianisten kan vara kvällens högt uppskattade underhållare, men ändå hänvisas till ett dass på gården när han ska uträtta sina behov. Shirley är van vid att behandlas nedsättande och ibland rent våldsamt – till exempel har han smink i rätt kulör för att dölja blåmärken efter käftsmällar – och bemöter rasistiska utfall med en ängels tålamod och med bibehållen värdighet. Han klär sig oklanderligt prydligt och brusar aldrig upp – dessutom berättar bandmedlemmarna att han själv valt att turnera i Södern för att visa att svarta är mer än grovjobbare och betjänter.

Och just det är det enda riktiga problemet med filmen: det märks att den är gjord av en vit filmskapare – och att manuset är skrivet av Tony Vallelongas son (”insprierat av verkliga händelser”). Tony blir en sammansatt karaktär, där vi får veta mer om hans bakgrund, får möta hans familj och se honom utvecklas. Don Shirley är, trots spännande personliga avslöjanden (som inte följs upp), bara en bikaraktär som får huvudpersonen att bli en mer välartikulerad och fördomsfri person. Fenomenet har av regissören Spike Lee kallats ”magical negro”, som syftar på att en svart karaktär – traditionellt med magiska krafter eller djupa insikter – finns med bara för att hjälpa eller utveckla protagonisten.

Med det sagt så är ”Green book” (som syftar på reseguiden för svarta i Södern) en fin film. Kontrasten mellan huvudpersonerna är stor – och ett flitigt använt komiskt grepp i filmen. En är kontrollerad, den andre spontan. En är streetsmart, den andre beläst. En är en självklar italienare (med Tony Soprano-skjorta och allt), den andre försöker hålla avstånd till alla förutfattade meningar om vad svarta ska vara. (Han har till exempel aldrig hört Aretha Franklin eller ätit friterad kyckling.) Ali och Mortensen är båda imponerande; de spelar framgångsrikt och roligt på kulturkrocken mellan deras respektive karaktärer.

Det är Oscarssäsong och ”Green Book” är typiskt Oscarsmaterial: en film om rasism som ändå lyckas vara myspysig, en klassisk amerikansk självutvecklingshistoria, fint manusarbete, grym dialog, skådisar i högform. Dessutom med en regissör som tagit klivet från plojkomedi (”Dum och dummare”, ”Den där Mary”) till seriöst drama. Sånt gillar Oscarsjuryn.

Dessutom är den en av vinterns bästa premiärer.