Vilken är den bästa födelsedagspresent man kan önska sig? En egen vingård eller kanske en paradisö? Snorrike spanjoren Javi (Pedro Pascal) tycker annorlunda. Det finns något, eller snarare någon, som trumfar allt: Nicolas Cage.
”The Unbearable Weight of Massive Talent” är en metafilm där Cage spelar sig själv.
Filmens autofiktiva Cage är inte särskilt sugen att bli uthyrd till en födelsedagsfest, men karriären har gått i stå och den ekonomiska kompensationen är gigantisk. Javi nöjer sig dock inte bara med sin stora idols närvaro. Han vill hemskt gärna att Cage ska spela huvudrollen i filmen han skrivit. Kan det vara karriärmöjligheten Cage väntat på? Förmodligen inte. Samtidigt blir Cage, i linje med de slöaste filmklichéerna som går att hitta, rekryterad att spionera på Javi, som inte bara är rik som ett troll utan också fruktad gangsterboss.
Javi nöjer sig dock inte bara med sin stora idols närvaro. Han vill hemskt gärna att Cage ska spela huvudrollen i filmen han skrivit. Kan det vara karriärmöjligheten Cage väntat på? Förmodligen inte. Samtidigt blir Cage, i linje med de slöaste filmklichéerna som går att hitta, rekryterad att spionera på Javi, som inte bara är rik som ett troll utan också fruktad en gangsterboss.
Det har blivit ett globalt fenomen att gotta sig åt Nicolas Cage urspårade skådispersona. Den tokiga blicken, de fåniga rösterna och de oförutsägbara utbrotten. I “Brooklyn Nine-Nine” (2013-2021) ägnas ett helt avsnitt åt att Cage-apologeten Jake ska övertyga en högbrynt akademiker om superstjärnans tjuskraft (vilket han lyckas med). Det är inte bara filmnörden som går i gång på Cages fånerier.
“The Unbearable Weight of Massive Talent” utvinner mycket kul i hur hög den autofiktiva Cage är på sin egen mediala avbild. Inte minst i en fallerande fader-dotter relation, som mest handlar om Cage egna förkärlek till tysk stumfilm och gotiska författare.
De bästa stunderna kommer ur kompisförälskelsen som genast uppstår mellan Nick och Javi. Det som till en början bara skulle vara en festkväll växer snabbt till en förlängd vistelse. Tillsammans ska de klura fram en idé som ska mynna ut till deras gemensamma drömfilm. Roligast har jag när de trippar på LSD och med ängsliga blickar tror att varenda farbror är dem hack i häl.
Tyvärr ägnas alldeles för mycket tid åt det oinspirerade spionagespåret. Det är gjort med slapp hand och kunde vara hämtat ur vilken fantasilös direkt-till-VHS film som helst. Javis sidekick Lucas är egentligen den riktiga skurken? Cages familj hålls gisslan? Gäsp. Det till trots: knappa 1.50 i speltid känns kort. Jag hade gärna tillbringat en extra stund med träskallarna Javi och Nick.
