På omslaget till Göran Greiders nyutkomna diktsamling ”En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande” har Love Antell målat ett porträtt av poetens ansikte i oljefärg. Det man genast reagerar på är håret: först ser det ut som om någon har fäst blommor i det. Det vore logiskt, för i Greiders dikt tycks naturen alltid stå i full blom. Men sen tittar man närmare och inser att det gula är Greiders hår från barndomen i arbetarstaden Vingåker. Det svarta är från ungdomen, då han som svårmodig poet kom till Stockholm. Medan det silvriga kommer från den övre medelåldern, då den snart 60-åriga opinionsbildaren går runt och påtar i sin trädgård i Dala-Floda.
Det är en finurlig bild som fångar diktsamlingen i några penseldrag: en ”poetisk självbiografi” kallar Greider den i efterordet. På nästan 300 sidor har han klämt in självbiografiska dikter från 80-talet och framåt, plus några nyskrivna, och sedan prydligt spaltat upp dem i sektioner: barn, stad, socialist, pappa osv. Resultatet är förvånansvärt organiskt, trots att tidsplanen slingrar sig om varandra likt de krokiga hårstråna som väller ut ur poetens huvud.
Svängdörrar för bekanta
Den som är bevandrad i det greiderska landskapet kommer givetvis känna igen mycket. Här finns dikterna från barndomens Vingåker, från trädgården i Hagen och de många poemen från Årsta. Hans magnifika förortshymn ”Pasolini i Stockholm” och klassikern ”Ombyggd Volvo” – som troligen är den bästa klassresedikten som skrivits på svenska. Här finns också de välbekanta ABF-mötesdikterna – skrivna i ett lyckligt rus efter en sammankomst på Socialistiskt forum eller Klimataktion – som vimlar av namn på aktivister och eldsjälar.
Författaren har själv reflekterat över det ovanliga i detta tilltag: svensk modernistisk poesi är egendomligt folktom, för att inte säga evakuerad. Från Gunnar Ekelöf till Katarina Frostenson är det det ensamma jaget som står i centrum. Greider bryter med denna tradition och låter sina strofer bli svängdörrar för bekanta. På så sätt är ”En av dessa morgnar...” en slags icke-egocentrisk självbiografi, skriven av en författare som föredrar att observera sin omgivning framför utfläkande introspektion.
Oförstående kritiker
Ofta har han fått kritik för detta. Inte så att hans poesi sågats i dagspressen, men trots att han har skrivit elva diktsamlingar och varit lika konsekvent i tonfall och tematik som, säg Johan Jönson och Katarina Frostenson, kan essäerna som utforskar hans författarskap räknas på en hand. Jag tycker mig emellanåt höra en slags njugghet när man talar om hans poesi: jo visst, Greider skriver ju bra och är ofta ganska rolig, men är inte hans dikter lite.... simpla? Ett slags ledartexter med brutna rader?
Detta tror jag beror på en oförmåga bland svenska kritiker att förstå poesi skriven i ögonhöjd med sin omgivning. Det finns en svensk tradition, från den bortglömda mästaren Stig Sjödin – med sina porträtt av arbetare från bruket – via Sonja Åkesson till Göran Palms talspråkliga blankversepos om ”vanligt folk” som aldrig har fått det erkännande den förtjänar. Det är en poesi som tar trapporna ner från elfenbenstornet, ställer sig på en förortsbalkong och småpratar ut sina strofer över en cigg. Visst har en och annan kritiker sett vilken skicklighet som krävs – men överlag har författarna förblivit ett slags stjärnor utan stjärnbilder.
Text leker tittut
Att Greider tillhör denna tradition blir särskilt tydligt i den svit som heter ”Pappa”, som kretsar kring förhållandet till dottern Ellen. Det är i mitt tycke den finaste avdelningen i samlingen och mycket av materialet är tidigare opublicerat. I omväxlande korta och långa strofer skriver han om föräldraledighet och att läsa sagor i sängen, att gå med sin dotter på axlarna och observera tillvaron med hennes blick. I en dikt nämner författaren att det är en tunn japansk pappvägg mellan honom och ett annat rum, från vilket dotterns röst hörs. Se där, antecknar jag i marginalen, en poetik! Verkligheten är aldrig mer än en pappvägg bort i Greiders poesi. Kanske är det till och med en formdeklaration. I efterordet nämner författaren hur dikten ”Be-bop-a-lula – she’s my baby” började som en dikt från BB, men sedan omvandlades till en krönika i DN då han behövde pengar. Nu har den alltså åter blivit en dikt – som om texten lekte tittut med läsaren bakom den tunna hinna som skiljer de olika formaten åt.
”En av dessa morgnar...” är kort sagt en underbar introduktion till Greiders rika författarskap. Här ryms såväl agitatorn från Vingåker som den existentiella poeten som kritiskt granskar sin egen manlighet. Själv kommer jag att tänka på en sak som journalisten Sigrid Nurbo skrev i en bok om Sprawl-poeterna för några år sedan: det är bara att ”flyta med” i texten, och inte vara så sabla högtidlig under läsningen. Greider är så långt ifrån en språkmaterialist man kan komma – men instruktionen funkar alldeles utmärkt på hans poesi också.
