Åsa Foster åkte till Sydafrika första gången i mitten av 90-talet. Då hade apartheidsystemet nyligen fallit. Hon fascinerades, Sydafrika var ett land i rörelse. Fascinationen ledde till studier i provinsen KwaZulu-Natal, till många resor och till att hon gifte sig med en sydafrikansk man. Nu är Åsa Foster tillbaka i Sverige, men i novellsamlingen Man måste inte alltid tala om det är Sydafrika i fokus.
– Jag hade inte alls tänkt skriva om Sydafrika, men jag råkade skriva en novell som utspelade sig där, och sedan blev det en till, och ännu en. Jag insåg att det är det här jag håller på med, Sydafrika får bli min plats, säger hon.
”Styr hur vi beter oss”
Det är så hon ser det. Sydafrika är platsen, den yttre ramen. Det som sedan händer i de tolv novellerna hade ibland kunnat utspela sig någon helt annanstans. Som novellen som har fått ge namn åt boken – om en pappa och en son i en bil, tyngda av ord som inte blir sagda. Men samtidigt handlar historierna i allra högsta grad om Sydafrika.
– Sydafrika både är och inte är som Sverige. Där som här finns outtalade regler som styr hur vi beter oss, men de reglerna ser till viss del annorlunda ut. Även om alla noveller inte är starkt kopplade till Sydafrika, säger de en del om Sydafrika som samhälle, men också en del om vanliga relationer, om sådant som ligger under ytan.
En uppenbar skillnad mellan Sydafrika och Sverige är att kontrasterna är större där än här. Trots att mycket har hänt sedan Appartheid är Sydafrika fortfarande ett land präglat av segregation. I novellen Det afrikanska namnet möter vi medelklassfamiljen i det fina bostadsområdet, skyddat av vakter och en bevakad bom, och vi möter deras svarta hemhjälp som bor i en kåkstad och varje morgon åker till det fina villakvarteret. Här är hemhjälp en självklarhet.
– Det är så vanligt att det inte är något man pratar om eller ifrågasätter i större utsträckning. Man bara måste förhålla sig till det, på olika sätt beroende på om man är hembiträdet eller medelklassfamiljen.
”Präglas av extremer”
Åsa Fosters novellsamling är inget facit över vad som är rätt eller fel. Hon vill snarare visa hur det faktiskt kan vara att leva i Sydafrika. Och kanske bidra till en förståelse.
– Jag hoppas väl att läsaren ska bära med sig det, att det inte finns några självklara svar på vad som är rätt och fel. Bilden av Sydafrika präglas nog av två extremer, antingen beskrivs den fredliga förändringen eller så beskrivs våldet. Båda finns, men allt däremellan finns också. I detta försöker människor bara leva sitt liv, så som det är överallt.
Man måste inte alltid tala om det är Åsa Fosters litterära debut. Att det blev just en novellsamling var ingen medveten strategi i en tid när novellerna på riktigt närmar sig romanens status, utan snarare en form som kändes självklar.
– Det passar mitt sätt att skriva. Historierna kom ut som noveller och då fick det bli så, säger hon.
Nu har Åsa Foster två nya projekt på gång, varav ett återigen handlar om noveller. Men den här gången har hon nog lämnat Sydafrika på riktigt.
