Det hela började en dag i februari 2011 när Lisa Lindqvist Liljedahl gick på fotoskolan i Stockholm och skulle ta tunnelbanan hem. När hon klev på tåget såg hon att det satt två skinheads i vagnen hon gick på. Den ena hade tatueringar i hela ansiktet.
– Jag satte mig ner hos dem och frågade om tatueringarna var riktiga. Han jag frågade blev lite arg på mig först, men vi började prata med varandra och jag sade att jag var intresserad av att fota dem. Tre stationer senare hade vi bytt nummer, och på den vägen är det, berättar Lisa Lindqvist Liljedahl.
Under två års tid följde hon gruppen. Hon förklarar att det blev många fredags- och lördagskvällar i Gamla stan i Stockholm, där gruppen ofta samlades.
Det är samma grupp som hon har följt hela tiden, även om det har funnits kärnpersoner i projektet. Med tiden blev hon alltmer accepterad och välkomnad i gruppen, som till en början hade lite svårt att känna sig bekväma i Lisa Lindqvist Liljedahls kameras närvaro.
– Jag var en person utifrån som kom och fotade och ställde direkta frågor. Det händer nog inte så ofta att folk frågar vad de håller på med och hur deras liv ser ut. Men när jag började fråga hur de mådde och hur de hade haft det visade det sig att de gärna ville berätta. De har ofta inte haft det så himla lätt, och känner för första gången att de har hittat sin gemenskap som tidigare fattades hemma eller i skolan. Det var det den här gruppen stod för att höra till – en gemenskap.
Varför gjorde du det här projektet?
– Jag ville ta ett steg längre in i en grupp som många tittar på utifrån och automatiskt tycker illa om, och det är kanske inte så konstigt eftersom de kanske ser skrämmande ut, och har en historia från 80- och 90-talet, men jag ville se vad som finns under den ytan. Det finns ingen insyn i den här gruppen.
Just gruppen dokumenterades har ingen gemensam politisk riktning, och generellt var politik inte något som överhuvudtaget diskuterades. Det handlade snarare om att tillhöra en gemenskap.
Fick du någon insikt i vad skinheadkulturen innebär?
– Jag tror det handlar om gemenskap och att tillhöra en grupp, men jag kan inte tala för de här personerna. Det finns många olika grupper av skinheads, gruppen jag följde hade främst musiken som gemensam nämnare.
Politiken var något som inte ens diskuterades?
– Just den här gruppen var väldigt splittrade när det kommer till politik, det fanns ingen gemensam politisk aktivitet på något sätt. Vissa var helt ointresserade och ville bara vara en del av gemenskapen.
Skinheadkulturen har flera olika grenar, det finns bland annat en som kopplas samman med en falang som är långt åt höger. Tror du att det en vanlig association eller fördom som utomstående har?
– Det är den vanligaste frågan jag har fått under projektets gång – om det är nazister jag har fotat. Det verkar vara så många uppfattar skinheads, eller det är ofta den första slutsatsen som dras. De jag träffade och dokumenterade är trötta på att uppfattas stå för något de inte står för när de dessutom anser sig stå för en subkultur som för många är mer knuten till musik och gemenskap. Det är en diskussion de verkar ha väldigt ofta. När jag stod med dem var många förbipasserandes reaktioner både att de tittade på oss och att de såg antingen arga eller rädda ut. Problemet verkar vara att det är en diskussion många inte orkar ta längre, eftersom det är så vanligt att folk utifrån har de fördomarna. Det hade varit ett helt annat projekt om jag hade följt en grupp som med en politiskt inriktning.
Vad hade du för syn på subkulturen innan arbetet?
– Jag visste att det finns olika grupper, men hade ingen aning om vad just den här gruppen innehöll för personer, deras åsikter eller någonting. Jag hade en känsla av att det var många som befinner sig i den här gruppen, och att det finns många som kommer från svåra förhållanden, många har haft problem i skolan och hemma, och flera av dem har diagnoser, främst ADHD. De har ofta inte haft det så lätt och därför behöver de identifiera sig så tydligt. Det var min syn på gruppen innan, och jag kan bara konstatera att det stämde.
