BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Hej.
Ja, hej, var är du nu?
– Jag har satt mig ute i trädgården utomhus. Hela huset är fullt av barn och bekanta, så det är lugnare här.
Jag tänkte att du ska få bestämma hur vi ska sätta tonen och inleda den här intervjun. Var god välj mellan följande:
A. Varifrån kommer din musikalitet?
B. Vad betydde Umeå för din musikaliska utveckling?
C. Hur skulle du beskriva ditt nya album?
– Jamen, det är bra! I en tidigare intervju fick jag som första fråga "Hur var din barndom?". Det följde en rätt lång utläggning på det, vi hamnade på djupaste djupet … Nu vill jag i stället börja med "Hur skulle du beskriva ditt nya album?" Jo, framför allt är det ett så bra namn på albumet – Skaka liv. Glatt och allvarligt samtidigt – ett skratt som fastnar i halsen. Jag försöker förmedla självdistans och känslan av att man kan göra vad man vill – det är okej.
Jag tror ändå att vi måste klämma in det här med din Umetid. Du startade gruppen Komeda med bröderna Holmberg och Lena Karlsson 1987 och ni spelade tillsammans i ungefär fem år. Jag tror många Umebor är lite så här: "Ååååh, Komeda – de var så COOLA och ovanliga!" I olika konstellationer skapade ni filmmusik och konstnärlig musik. Hur var den här tiden i ditt liv?
– Vi var tajta på många plan – vi repade hela tiden och var mycket tillsammans. Det var en fantastisk tid för min musikaliska utveckling, vi var gamla punkare allihopa. Och det var inget fel på vårt självförtroende … När vi hade en releasefest så skickade vi en inbjudan till kungen! Presschefen Elisabeth Tarras Wahlberg ringde faktiskt och frågade lite försiktigt vad det här var för något … men kungen kom aldrig. Däremot kom Robban Broberg (skratt).
– Men det fanns en baksida också. Jag gick igenom en problematisk fas som inte hade med bandet att göra, och jag behövde bryta mig loss och hitta en annan roll. Musikaliskt kände jag mig vaken, men inte psykologiskt. Det var mitt familjeliv som påverkade, den egna självkänslan fanns inte där.
Du bildade Ray Wonder, spelade i band som Urban Turban och åkte på långa turnéer över halva världen…
– Ja, jag halkade in i Urban Turban på ett bananskal. Jag hade spelat med Peter Bryngelsson och så ringde han plötsligt och sade "Kom till Gävle och spela med oss!" och sedan var det igång.
Du spelar många instrument – gitarr, klarinett, vibrafon och saz. Vad betyder det när du skriver musik?
– Drömmen är att kunna spela fiol, men jag kan inte hitta en fiol för vänsterhänta … Alla instrument som jag spelar kan jag egentligen spela mest hjälpligt. På min nya skiva är det nästan bara en mini-keyboard. Det känns inte så fantastiskt när man spelar på den, men sedan när man lyssnar så låter det riktigt bra! Men för att det ska bli bra så måste man förstå komposition och då är det nyttigt att spela flera instrument.
Hur kom det sig då att du spelade in ett soloalbum efter att ha varit med i så många grupper?
– Att jag skulle göra en soloskiva kändes helt naturligt – jag jobbar så fort och har ett sådant driv. Sedan har det varit så att alla band som jag har varit med i, har fungerat som min familj. Det här har jag inte riktigt förstått förut … Men nu har jag ju en egen familj som är den trygga plats där jag kan vara. Så nu kan jag äntligen arbeta själv och vara mitt eget bollplank!
Dina texter är genomarbetade och roliga. "Män ska vara inne efter 20.00 så att alla andra kan gå ut en liten stund" sjunger du. Vadan detta?
– Hela den texten är ju full av sanningar! Min tanke var att generalisera och att därmed kunna visa på vissa saker. Ah, jag tappade humöret och blev förbannad helt enkelt. Att skriva det där var lite grann som att sätta gränser för ett barn: "Så, nu är det nog, nu blir det inga fler kakor!"
Du jobbar deltid på Migrationsverket. Ett sådant jobb får ju säkert många att studsa. Men vad tycker du om ditt jobb?
– Jag trivs jättebra. Jag är assistent och det betyder att jag inte behöver ta några utvisningsbeslut utan att jag träffar nyanlända i informationsdisken. Jag tror det är bra att de får träffa mig (skratt). Och jobbet har inspirerat till en låt på albumet – Den stora skillnaden (kö). Det är ett svårt jobb, det är inte så att man får mycket energi av det, men man får i alla fall kontakt med verkligheten.
