– Jag har försökt förstå den förälder som förskjuter i religiös och politisk övertygelse och de bakomliggande mekanismerna.
Ulrika Nandra vill få läsaren att fundera över hur någon kan gå från att vara i princip ateist till att bli fundamentalist och välja att klippa banden till sitt barn.
Rasism och rotlöshet
I boken är Saskias far, Amal, son till emigranter från Indien, och emigrerar själv till Sverige från Tanzania med hopp om en friare framtid. Sverige blir däremot inte den dröm han önskade sig. Genom åren möts han av rasism och utanförskap, precis som i den forna kolonin han lämnat bakom sig. Hatet mot muslimer i västvärlden påverkar också den allt mer troende sikhen Amal.
– Amal blir antimuslimsk. Ofta tänker vi att rasismen kommer från det västerländska och det vita. Vi pratar alldeles för lite om rasism mellan invandrargrupper. Även om vi inte tycker om den sidan hos oss så finns det något mänskligt med den; att ingen vill vara längst ner i hierarkin.
Ulrika Nandra pratar engagerat om den vilsenhet, hemlöshet men också skuld hon tror infinner sig i varje migrant. Karaktären Amal känner skuld över att ha lämnat en mor som for illa och systrar utan samma möjligheter som honom.
– Blir du aldrig riktigt en del av samhället så naggas självbilden i kanten. Du behöver din egen historia och en tydlig identitet. Sökandet efter rötterna blir väldigt viktigt. Och vad gör man inte för att återupprätta sin självbild?
”Aldrig mina drömmars stad”
Utanför bildar de gråvita molnen en ogenomtränglig massa och det regnar från alla håll när Ulrika Nandra pratar om sin hemstad. Hon är född och uppvuxen i Göteborg och har själv tydliga minnen av rasism från uppväxten på 80-talet fram till idag.
– Jag minns så väl när pappa och jag var på ett möte med Ny Demokrati i början på nittiotalet i Bältesspännarparken. Vi var de enda mörkhyade och fick många rasistiska glåpord riktade mot oss. Efteråt sa pappa att jag hade tre saker emot mig; jag är kvinna, jag har ett utländskt efternamn och jag har mörk hy. Mötet gjorde inte bara något med min pappa, utan också med mig.
Hon beskriver en stad som inte var hennes på samma villkor som för andra. Göteborg var en stad hon alltid åkte ifrån och som hon aldrig kände sig hemma i. Ulrika Nandra har varit frilansjournalist i Bombay och New York, arbetat som nyhetsreporter i Kapstaden och bott i London, Spanien och Indien i längre perioder.
Vill så frön till försoning
Hon sänker rösten och tempot när hon kommer in på ämnet försoning. Hon upplever att hon genom att skriva boken lärt sig om förväntningar.
– Visst är det rimligt att förvänta sig att inte bli bortstött. Men om en förälder inte förmår annat måste man släppa taget. Jag tror det är lätt att missa de frön som skulle kunna bli en början till försoning. Om utgångsläget var minus och man lyckas komma tillbaka till noll, då är det i alla fall något.
Egna framtidsplaner finns det gott om. Ett nytt manus till en roman om en kärlekshistoria med svåra livsval och etiska dilemman är redan påbörjat, och det kommer sannolikt bli en radiodokumentär om fattigdom i Sverige. Hon håller också kurser i kreativt skrivande, bland annat för intagna på Kumlaanstalten, ungdomar med psykisk ohälsa och för anhöriga till demenssjuka.
– Det är en idé jag fick för flera år sedan. Jag ville se hur det gick att använda skrivandet till något mer, att reflektera kring ordens användning och hur vi formar vår identitet efter det samhälle vi lever i.
