”Det tycks som om feminister fortsätter att se femininitet som främst knutet till kvinnlighet, och den i sin tur till den kvinnliga kroppen och därmed också ofta som roten till problemet”, skriver Ulrika Dahl i sin bok Skamgrepp – femme-inistiska essäer (Leopard). Under tio år har hon ömsom problematiserat ömsom omfamnat femininiteten som uttryck och nu är tankarna samlade i en bok. Den består av en rad essäer som snirklar fram genom femininiteten och feminismen och bildar ett unikt inslag i den svenska genuslitteraturen.

Här finns berättelserna om hur hon själv som tonåring i en norrländsk håla hade en hemlig längtan efter att bära nätstrumpor och höga klackar och om hur hon som forskningsstipendiat i USA mötte riotgirls och queerfeminister i ett lesbiskt butch-femme-epicentrum. Men här finns även skarp kritik mot den svenska heteronormativa, vita medelklassfeminismen och ett försvar av den queera vänsterlolitan. I centrum för boken står begreppet femme.

– Det är en term som kommer ur en lesbisk subkultur och som historiskt har betecknat den feminina lesbianen, säger Ulrika Dahl.

”Finns ingen manual”

För att titulera sig som femme behöver man dock varken vara lesbisk eller intresserad av butchar, poängterar hon. ”Det finns ingen manual för rätt sorts estetik eller begär.” Istället intresserar sig Ulrika Dahl för personer som på något sätt problematiserar feminina uttryck.

– Jag använder femme som ett samlingsbegrepp för queera femininiteter, det vill säga femininiteter som handlar om annat än kärnfamilj och heterosexualitet. Men även som ett begrepp för att sätta femininitetsfrågan i fokus för feministiska projekt.

Är det någon skillnad på ”femme-ininitet” och den traditionella femininiteten?

– Varför är vi så upphängda vid definitioner och kategorier? Jag är intresserad av det som skaver och det är svårt att ringa in. Generellt handlar femme om en femininitet som inte är riktad till det första könet, det vill säga mannen. En femininitet som ofta utmanar de normer som är knutna till femininiteten utan att för den delen kasta ut den med badvattnet.

Hon menar att centrala feministiska frågor såsom sexualiserat våld, skönhetsindustrin och objektifierandet av kvinnor alla handlar om femininitet på olika sätt, men oftast ses som problem. Det ifrågasätter Ulrika Dahl.

– Visst är femininitet en resurs i en heterokapitalistisk värld och det innebär också att det finns stora hierarkier mellan femininiteter. Att sluta vara feminin löser inte problemet med kapitalism, att njuta av smyckning är mer komplext än så.

Saknas samlat grepp

I sin forskning som docent på Södertörns högskola har Ulrika Dahl undersökt hur olika feminister tänkt kring femininitet. Hon menar att frågan är central men ganska outforskad. Femininiseringen av frågor som exempelvis migration säger mycket om hur etnicitet och genus hänger ihop i värderingen av olika slags arbete, exempelvis hushålls- och omsorgsarbete.

– Så länge heterofeminismen främst utgår ifrån att relationen med mannen är både problemet och lösningen är det svårt att tala om både lojaliteter och hierarkier och om hur femininitet blir en feministisk fråga.

Hon menar att femininiteten inte fått samma utrymme inom genusvetenskapen som maskulinitetsbegreppet fått.

– Mycket är implicit, underförstått och knutet till underordning. Vi saknar ännu samlade grepp och teoretiska diskussioner, säger Ulrika Dahl.

Boken är i många avsnitt personlig, som när hon berättar om sina egna ätstörningar och om hur hon upplever ”morningsickness” av att uppleva förväntningen att som kvinna en dag bli mamma. Hon kallar boken för ett ”lustprojekt” eftersom den är skriven på fritiden och berättar att hon hämtat inspiration till bokens stil från den feministiska texttradition som finns i USA.

– I de texterna används egna erfarenheter och anekdoter för att teoretisera – inte för att berätta allas historia men kanske en situerad sådan.

På vilket sätt skiljer sig den amerikanska feminismen från den svenska?

– Den största skillnaden är att diskussionen om vithetsnormer, om rasifiering och klasspolitik, det vi kallar intersektionalitet, har varit självklart inom feminismen betydligt längre än i Sverige. Här har den vita heterosexuella medelklassfeminismen länge setts som ”den allmängiltiga”.

Återkommande i boken och under intervjun är ifrågasättandet av ”heterofeminismen”, ofta gestaltat av namn på kända feminister. Hon säger att mycket av feminismen har handlat om vita heterosexuella medelklasskvinnors problem, deras begär till och problem med vita heterosexuella medel­klassmän. I och med det har andra maktordningar – däribland sexualitet, klass, etnicitet, ålder och funktion – som leder till diskriminering av kvinnor och underordning av femininitet, hamnat utanför. Bland de feminister som kritiseras i boken finns Susan Faludi och Ebba Witt-Brattström.

– Jag använder dem som exempel på vad jag ser som vissa typer av berättelser. Faludi och Brattström illustrerar en viss typ av berättelse om att det finns olika generationer inom feminismen. Inte sällan framställs den yngre generationen som ”historielös” eller ”inte rätt sorts feminister” och det handlar ofta om att de har andra förståelser av sexualitet och femininitet. För 70-talets feminister handlade arbetet mycket om att komma bort och slippa femininitetsbojorna och Faludi är besviken på att ”döttrarna” inte gör som mammorna vill.

På senare tid har bland annat Instagramkonton som ”Svartkvinna” och ”Muslimskkvinna” fått mycket uppmärksamhet och begreppet intersektionalitet blir allt mer bekant. Håller en förändring på att ske?

– Ja, det tror jag, men antirasistisk feminism har funnits länge, även om den inte alltid uppmärksammats. Nu finns massor av grupperingar av feminister som formulerar sig i olika forum, inte minst på nätet. Det ökar spridningen av och diskussionen om feministiska idéer. Sedan är det tydligt att Feministiskt initiativ ökar kraftigt och det är bra med en stark feministisk röst i valdebatten, det är skarpt läge nu och tyvärr saknar de flesta partier en tydlig antirasistisk och feministisk agenda.

Finns det inte en poäng med att feminismen är enad i kampen snarare än splittras av inbördes strider, bland annat mellan generationerna?

– Jag tror vi kan enas i sakfrågor och i analys, men inte om erfarenheter av förtryck.

Rättigheter utan möjligheter

I dagens Sverige anser hon att ekonomi och klass bör stå i centrum för feminismen: ”Någonting annat vore otänkbart.” Hon pekar på den utveckling vi sett i Sverige där rättigheterna för homo­sexuella har ökat samtidigt som den offentliga sektorn har en utsatt och ifrågasatt position i de nyliberala strömningarna.

– Vad spelar det för roll om queers får adoptera och inseminera om det inte längre finns någon offentlig sjukvård? Då blir det ännu mer en klassfråga vilka som kan utnyttja de nya rättigheterna. Det är lätt att ge rättigheter i ett samhälle som inte har allmän välfärd.