BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Lika blå som dottern är om fingrar och mun, lika röd anses den musik Uje Brandelius skapat sedan han blev rikskänd i bandet Doktor Kosmos.
Bandet Doktor Kosmos har alltid balanserat mellan humor och allvar, mellan politik och raka motsatsen. I höjd med 2002 års album ”Reportage!” skedde en ökning av Doktor Kosmos-fans som tog fasta på den politiska biten. Hängivna ungdomar tatuerade in bandet på kroppen.
– För många räckte det säkert med texthäftet. Det tyckte vi var tråkigt. När vi hade efter ett tag adderat den politiska dimensionen tog den över i vissas ögon. Fair enough, bara det uppskattar oss. Vi får nog leva med det.
Ny skiva på väg
Uje Brandelius avslöjar att det är en ny Doktor Kosmos-skiva på gång. Nästa år är det tio år sedan ”Hallå?” släpptes, med låtar som ”Doktor Kosmos lägger upp en mediestrategi”.
– Vi går in i studion vecka 42. Det har gått tio år men plötsligt stod stjärnorna rätt. Det har tagit några år att få upp lusten igen, men egentligen har vi aldrig slutat träffas. Vi är ju vänner fortfarande och har varit i replokalen även om det ibland gått ett halvår mellan gångerna. Någon turnerande föreställning i stil med ”Spring, Uje, spring” blir det inte. Doktor Kosmos passar bättre på rockklubb. Vi är för stökiga för sammetsstolar och sittande publik.
Har då Doktor Kosmos hängt med sin tid? Blir det hård grime på skivan? Har soundet förändrats?
– Ärligt talat inte. Vi har faktiskt hittat och fångat vårt sound. Vi är så efter att vi nu kommit fram till drum and bass (skratt). Nä, det är helt enkelt tolv jävligt tajta låtar med smockadoll-känsla. Det är kul med korta låtar, gärna med hooky refränger som funkar lika bra på rockklubbar som i demonstrationståg. Doktor Kosmos ägnar sig åt vår kärnverksamhet. Vi pinpointar vårt USP, säger Uje Brandelius och låter som ett säljmöte.
Så har han också arbetat som pressekreterare och politisk sekreterare på Vänsterpartiet i några år.
– Nu har jag faktiskt sagt upp mig, för bara en månad sedan. Det håller inte att vara föräldraledig och tjänstledig. Visst är det läskigt men nu är jag frilansande kulturarbetare. Jag har några hemliga projekt på gång. Ett filmmanus som jag fått i uppdrag och som jag inte får prata om, och en barnbok som kommer ut 2018. Ingen fast lön men ett liv i fattigdom och glädje, säger Uje Brandelius.
Diagnosen förändrade allt
Allt förändrades när Uje Brandelius fick diagnosen Parkinsons sjukdom. Vänster arm började krångla, och det blev viktigt att prioritera livet och tiden rätt.
– Jag gör ju det här för att mitt liv ställdes på sin spets. Jag får väga varje dag på guldvåg. Är det här vad jag vill göra med mitt liv? Att få ihop till hyran och ha en fast lön? Inte i det här läget. Nu gör jag exakt det jag tycker om. Det är som i någon film, där huvudpersonen följer sin dröm. Ju bättre man mår i själen, desto bättre mår Parkinson.
Nu i oktober är det två år sedan Uje Brandelius album ”Spring, Uje, Spring” släpptes. Låtarna på skivan ingår i föreställningen med samma namn, som nu når Göteborg. Showen balanserar mellan humor och allvar och har överösts med lovord från recensenter och kollegor som Henrik Schyffert.
– Låten ”Självbiografi” är lite en drift med det här att man kan förklara sig själv. ”Nu får jag beröm från andra håll” speglar artisters narcissism. Det är ju därför man håller på, för att folk ska gilla det man gör.
I Bredäng finns hemmet
I 60-talshuset i Bredäng trivs Uje Brandelius. Dottern Vega tittar in i köket igen och frågar var kramdjuret är. I Bredäng bor Uje med Therese Hörnqvist, producent på Stockholms improvisationsteater. Här finns arbetslokalen i källaren, dit han går ner och fångar idéerna och spelar in demos. Här bor grannarna i bandet Bredäng Brinner som han repar med varje söndag och som efter tio års lek slutligen ska spela in en skiva under hösten.
– ”Bredäng Brinner” är inte ambitiöst på det sättet. Vi är kassa på att lira och byter hela tiden instrument med varandra. Det viktigaste för oss alla är att det här är det perfekta sättet att mota bort söndagsångesten. Alla bor här i området och våra barn har växt upp i skuggan av det bandet. Med Bredäng Brinner är det viktigt att det inte blir på riktigt, att vi bara har roligt, ingen perfektionism. Jag vill heller inte sjunga i det bandet. Vi har bara gjort tre, fyra spelningar på tio år, senast på ett 50-årskalas för några veckor sedan. Det är en jävligt slängig postpunk, och de flesta är med och sjunger.
Catti Brandelius – för många känd under artistnamnet Miss Universum – är den mest kända medlemmen. Ja, det är Ujes exfru som även var med i Doktor Kosmos tidigare. Per Helin som drev skivbolaget NONS är också medlem i Bredäng Brinner.
– Sedan har jag planer på en annan skiva. En ny soloskiva. Men den har jag inte börjat med. Jag har har väl en idé om hur jag vill det ska bli, men det är för tidigt ännu.
Tilldelades stipendium
I juni tilldelades Uje Brandelius årets Evert Taube-stipendium av Sveriges kompositörer och textförfattare, Skap. ”Med värme och humor skapar han berättelser som vi alla kan känna igen oss i, berättelser som tar med lyssnaren på en högst personlig resa”, motiverade Skap valet av pristagare. Känner Uje Brandelius något släktskap med Taube?
– Jag tycker att det finns beröringspunkter, även om moderna textförfattare betytt mer. Jag gillar det berättande och att Taube också använder ett återkommande persongalleri i sina låtar. I Doktor Kosmos har vi haft figurer som Rymdemannen och såklart Stjärnjerry som vi gjort en hel rockopera om. Men en helt annan musik och en låt som varit med mig längre än andra är ”Man vänjer sig” av Kjell Höglund. Den typen av socialrealistiska, småtragiska berättelser ligger nära det jag själv gör. Att vara specifik och sjunga om Danderyds sjukhus istället för bara ”ett sjukhus”.
– Jag hade faktiskt ett möte för länge sedan, om att skriva dansbandstexter. Jag trodde kanske skulle vara enkelt men de förklarade att dansbandsgenren har moderniserats i Sverige. ”Men i Finland är det lite efter i utvecklingen, DÄR kanske du skulle kunna jobba.” Det är nog svårt det där med texter till dansband för det krävs ett visst mått av ironi-eliminering.