Så småningom kom läkarens diagnos: Uje Brandelius hade fått Parkinsons sjukdom.
Ett besked som kom med chock och sorg.
Just denna omtumlande period skildras med humor och mörker i kritikerrosade ”Spring Uje spring”, som sedan flera veckor ligger högst upp på biotoppen. I regi av Henrik Schyffert har Ujes erfarenheter förvandlats till en diskbänksrealistisk film som inte är dokumentär, utan snarare en fiktiv skildring av artistens familjeliv om tiden kring beskedet. Till exempel tog det inte så lång tid för Uje Brandelius att berätta om sin sjukdom för sin fru som det gör för filmens Uje.
– Nej, det la vi till, för annars skulle det ha blivit en kortfilm, säger han.
Läste om leprasjuka
I vänsterkretsar behöver Uje Brandelius knappast någon presentation. Han är frontfiguren i popbandet Doktor Kosmos, vars humoristiska låtarkiv bland annat innehåller titlarna ”Stoppa valfriheten” och ”Kapitalist nu ska du dö”. Han är också känd från uppdraget som pressekreterare för Vänsterpartiet, där han jobbade i åtta år trots att han i början fick uppsträckning internt när han råkade kalla feminism för ”könssocialism” i P1.
Men så kom alltså den förbannade diagnosen.
I sitt sommarprat 2018 berättade artisten om ”Uje-metoden” – hans egenpåkomna sätt att handskas med känslorna kring sjukdomsbeskedet. Första punkten löd ”Läs böcker och se filmer om dem som har det sämre än du: krigsoffer och leprasjuka. Dina problem känns som en fjärt i rymden.”
En annan del av strategin handlade om att hålla sig extremt sysselsatt, vilket syns i ”Spring Uje spring”. Till exempel provar filmens Uje allt ifrån standup till att ha oombett ”peppsnack om mansroller” med knuttar på KRIS - Kriminellas Revansch i samhället. Det går sannerligen sådär, men han kan i alla fall bocka av punkterna på sin lista över drömmar.
Också verklighetens Uje har sedan sjukdomsbeskedet haft ett brutalt tempo. På bara fem år har han skrivit den politiska barnboken ”Hemma hos Harald Henriksson”, spelat in en skiva, turnerat med en självbiografisk föreställning, gjort en långfilm, fått sommarprata och dessutom lett en programserie i P1.
Är du nöjd med hur de här åren blivit?
– Nöjd är ett lite konstigt ord... Jag fick ju onekligen eld i baken och har fått mycket gjort under de här åren. Jag har fått göra saker jag har drömt om, till exempel skriva och spela med i en film. Det var en sån bucket list-grej. Men sju dagar i veckan hade jag ju valt att det här inte hade hänt, att jag hade varit mitt gamla lata jag. Men nu har jag den här situationen och försöker göra det bästa av det. Så ja, jag är nöjd med vad jag har gjort, men inte hur det blev, om du förstår?
Filmens Uje blir ganska odräglig mot sin familj av att må dåligt – rädslan pyser ut som ilska och går ut över både frun och barnen. Påminner det om hur du själv hanterade de jobbiga känslorna?
– Ja, det kan man säga. Jag kan fortfarande bli förbannad för att jag inte klarar av saker, eller över huvud taget på livet. Att motoriska saker går så långsamt, att jag har svårt att klä på mig och att skynda mig. Att det är en massa hinder i vardagen. Då reagerar jag med ilska eller sorg ibland, och ibland med konstruktiv kämparglöd. Det är en mix.
Vilken politik behövs för att människor med Parkinson ska ha ett bra liv?
– Samma politik som för alla som vill ha ett bra liv: En politik som fångar upp människor när de inte kan ta hand om sig själva längre, eller bara behöver stöd för att kunna ta hand om sig själva.
Jag hamnade i en märklig sits: Som pressis satt jag och spökskrev debattartiklar till politiker i flera år om att vi måste hjälpa de svaga i samhället. Och så plötsligt blev jag själv en ”svag”. Det var en jävla märklig resa. ”Shit, det är jag som behöver hjälp nu”.
Hur känner du inför att behöva hjälp?
– Rent politiskt så känner jag ju att jag hade rätt hela tiden, haha. Det skulle ju vara ironiskt om jag hade varit råmoderat och stått och gastat om avregleringar och ”sköt dig själv”-mentalitet, och sedan blev sjuk och behövde jättemycket hjälp. Men nu har jag ju sagt i hela mitt liv att man ska hjälpas åt. Vi ska betala skatt och ha en fungerade välfärd och så vidare. När jag nu jag hamnat i den här situationen så kan jag bara bekräfta: Så är det!
Du jobbade i åtta år med partipolitiken. Kan du sakna det?
– Ja, men jag känner mig färdig där. Oavsett om det här drabbat mig så hade jag sökt mig därifrån förr eller senare. Det var en spännande period i mitt liv, men om jag ska vara helt ärlig: Jag var inte riktigt lämpad för att jobba med politik.
Varför?
– Jag var lite för yvig och fick lägga band på mig på ett tråkigt sätt. Det är ingens fel, det är politikens villkor och medias villkor. Till exempel tog det ganska lång tid för mig att fatta att jag inte var någon frontfigur i Vänsterpartiet - jag kom ju från att vara popagitator. Och så gjorde jag bort mig några gånger, fick lite skäll, och så rättade jag mig i ledet.
Vad har du lärt dig om livet de senaste fem åren?
– Jag har lärt mig att man inte blir så jävla mycket smartare eller visare av att få en sjukdom. Många tror att jag ska ha smarta saker att säga om livet, men det har jag inte. Jag är lika dum som förut! Och det är väl en insikt. Jag är lite allergisk mot tanken på utveckling, att man kan vinna insikter och komma ut på andra sidan som en klokare person. Man ställs ju bara inför nya utmaningar och så gör man nya misstag. Så är hela livet. Jag tror inte att man blir bättre. Man kan alltid försöka, men det här dramaturgiska... livet är inte en film, man fortsätter bara att göra fel. Livet är en räcka av misstag.
Uje Brandelius om...
… hur symptomen förändrats de senaste åren:
– Som för alla som har den här sjukdomen: Jag blir långsamt sämre, stelare, fumligare och skakar mer. Men det går långsamt, och det finns mediciner som parerar det, så jag har gott hopp om att funka många år till.
… vad han saknar med jobbet med partipolitiken:
– Jag jobbade i riksdagen i Vänsterpartiets innersta kärna, med två olika partiledare. Det är kul att vara i sakernas mitt och att jobba med så extremt smarta människor som en partiorganisations centralkansli består av. De är de som tänkt mest och bäst och längst på hur vi får ihop samhället så rättvist som möjligt.
