Och det är inte bara publikrummen som ska öppnas upp, utan även arbetsmiljön bakom scenerna.
– Dåliga dagar, när jag tycker att jag gör skitkonst, brukar jag trösta mig med att det här projektet ändå satte en tidslinje: dagen när Dramaten tillgängliggjordes även inuti, säger regissören Tove Sahlin som inte kan förstå hur det har gått till tidigare, när skådespelare i rullstol inte kunde rulla in via ramper på scenen, utan istället behövde lyftas över trösklar.
Födelse, död och sex får folk att prata
Med sin nya uppsättning bryter Tove Sahlin också ny mark sett till representation på Stora scenen. Sällan har här synts en så mångfacetterad ensemble: Personer med olika bakgrund och fysiska förutsättningar, totalt elva medverkande som frikostigt dansar fram sina tankar och livserfarenheter, till text som är förinspelad och i huvudsak återges via högtalare, för att förstärka känslan av ett vardagsspråk snarare än teatral deklamation.
Vid sidan av ordinarie Dramatenskådespelare som Hamadi Khemiri, och Tanja Lorentzon har Tove Sahlin specifikt velat arbeta med scenkonstnärer och aktivister som driver frågor om just tillgänglighet, något som alltså sammanföll med att Dramatenhuset stod redo att dra igång sitt stora tillgänglighetsprojekt.
– Jag kontaktade exempelvis Christine Bylund tidigt. Christine kallar sig själv strukturfunkis och är etnolog, skribent och scenkonstnär. Vi bildade ett konstnärligt råd som diskuterade institutionens möjligheter och hinder för att härbärgera ett sånt här projekt. Maria Wärme, skådespelare, och Madeleine Månsson dansare från Skånes dansteater, var också med. Det som förenar dem tre är att de använder sig av rullstol i sin vardag och i sin konst.
Manus utgår från intervjuer som Malin Holgersson har gjort med de medverkande som alla fick tre frågor: Hur var det när du föddes? Hur kommer det bli när du dör? och När känner du dig sexig?
– De frågorna kan få folk att prata, säger Tove Sahlin om nya uppsättningen som också bärs mycket av Malin Dahlströms specialkomponerade musik.
Lättare lämna ut sig kollektivt
En av dem som pratar är musikern, sångaren och skådespelaren Uje Brandelius, flerfaldigt prisbelönt för filmen ”Spring Uje spring” som ursprungligen var en teatermonolog.
Han och Tove Sahlin träffades på scenkonstbiennalen i Sundsvall, 2019. Uje berättade då att han hade sett hennes ”DNA - Dansa Nära Anhörig” på biennalen och att han hade gillat den. Mötet fick Tove Sahlin att våga fråga om Uje ville vara med i hennes nya uppsättning. En bidragande orsak var att han, i likhet med Sindri Runudde (dansare och koreograf) och Christine Bylund redan tidigare hade berättat om sitt liv på scenen.
– På det sättet hade de alla tre redan sagt att det är okej att göra konst med sig själv som insats, förklarar Tove Sahlin.
”Spring Uje spring” var i mycket självutlämnande. Även denna uppsättning bygger på dokumentärt material. Jag frågar Uje Brandelius hur det är att åter grotta ner sig i sitt eget jag.
– Den stora skillnaden är att det här är ett kollektivt verk. Det är lättare att öppna upp sig om andra gör det. Då känns det inte lika utlämnade, hävdar han när vi ses i den pampiga artistfoajén, efter dagens förlängda repetition.
Ett undantag, får jag veta. Normalt gör han inga intervjuer inför den här uppsättningen, just för att inte framstå som en singelstjärna i ett kollektiv.
– Sedan finns det modigare personer i den här ensemblen, de som säger saker för första gången och pratar om mycket jobbigare saker än jag gör, tillägger han.
Var det ändå något som var svårare att tala om än annat under intervjun?
– Det var nog när jag berättade om hur jag ville dö. Något jag inte heller har tröskat så mycket i offentligheten är att jag har tre barn med tre olika mammor.
Tidigare, antar jag, har du också styrt mycket över ditt eget material och hur det ska framställas. Här är du i händerna på en annan konstnär, med andra visioner. Hur känns det?
– Det har jag inga problem med alls, att vara en marionett i ett halvår. Det mår jag nog bra av.
Vad kan vara välgörande med det?
– Jag slipper ångesten, till exempel. Den får någon annan ta hand om. Att stå på scenen med många andra personer är också att vara en myra i en myrstack, och det är en jävligt härlig känsla som jag nog har längtat efter. Man kan nog se det här som semester, från mitt vanliga incashande på mitt liv. Här gör jag lumpen i kollektivism!
Har Tove Sahlin fått dig att gestalta något som har förvånat dig med dig själv?
– Ja, jag är inte jättekroppslig. För mig är det därför jävligt konstigt att dansa. Men när man upptäcker delar av kroppen och hjärnan som man inte har aktiverat på 50 år är det som om en Sagan om ringen-drake vaknar till liv: Jag har sovit i ett halvt sekel och nu flyger jag ut och dödar allt!
Hur läskigt har det egentligen varit med dansen?
– Jag har hela tiden inställningen att jag inte har en dansarkropp, vilket gör det hela mer avslappnat. Men kanske tycker en del: Vad gulligt med en tjock gubbe som dansar! Medan andra kan tycka: Vad fan, tror han att han dansar? Själv tycker jag det är jättekul att dansa – och jag dansar skitdåligt. Men jag är jag glad att någon betalar mig för att dansa dåligt, och att jag får vara med i det här allkonstverket. Jag är den där Jukko Tuurka-skådespelaren som man plockar upp från gatan och sätter på en scen också blir det: Fan, va grymt! En människa som inte kan dansa dansar!
Som åskådare känns det väldigt annorlunda med en Tove Sahlin-föreställning på Dramaten stora scen. Håller du med?
– Du har rätt. Det här är jätteannorlunda. Men det är också extremt vanligt. För vi är vanliga personer med vanliga liv. En del handlar om svårigheter med att vara funkis, annat handlar bara om sånt alla andra känner igen. Som liv och död.
– Samtidig är det en ovanlig föreställning, i det att den handlar om så vanliga saker, med en casting som är ett tvärsnitt av Sverige.
Tove, skulle du själv säga att det här är en normbrytande föreställning på Dramaten?
– Jag tror det, men det tycker jag publiken ska få avgöra. Det beror ju på vad man utgår från. Men visst, om vi tänker på att normsamhället ofta har väldigt lite kunskap eller ens känner någon som brukar rullstol, ja, då är den normbrytande.
”Liv död sex pop” beskrivs på Dramatens hemsida som ” En drömsk dokumentär dystopi”. Hur vill du själv definiera den?
– Jag håller nog på med något ”tänk om det var så här? Ett slags utopisk inriktning som finns i alla mina verk: Tänk om parrelationen funkade så här? (”Roses and Beans”, 2010 – 2015) Eller tänk om vi kunde sjunga tillsammans i en kör, även om några bara kan ett par toner medan andra är operasångare ( ”SAD SYMPHONY”, Folkteatern i Gävleborg 2018) .
– Det kanske är en livsfråga för mig: Hur ska vi egentligen kunna samarbeta med alla dessa olikheter vi bär på? För ensemblen har det varit ständigt närvarande under projektet, men också det som gett den konstnärliga spännvidden.
