Hans huvudperson Pär, som är 40 år och har Downs syndrom, drar ut i världen efter att hans mamma dött och hamnar i ett pärlband av äventyr.
– Bakgrunden till att jag tycker mig kunna skriva den här boken är min relation till Moomsteatern. Man brukar säga att man skapar byrackor när man gör karaktärer i böcker – att man tar lite från olika människor man känner och stoppar in i en fiktiv karaktär. Nyckeln till min mycket säregna huvudkaraktär är att jag har jobbat nära skådespelaren Pierre Björkman i många år, säger Kjell Stjernholm.
Teater på lika villkor
Moomsteatern i Malmö gör scenkonst med normbrytande skådespelare. Med och utan funktionsvariationer, men på helt lika villkor.
– Det som är unikt är att vi bannlyste alla pedagogiska, sociala och terapeutiska mål och endast hade konstnärliga mål.
Moomsteatern blev, och är, en enorm framgång. Alla skådespelare är anställda till marknadsmässiga löner, de är medlemmar i facket och jämbördiga på alla sätt och vis. Men när diskrimineringsmurarna var rivna och överkomna så kände Kjell Stjernholm att han var klar.
– Då återstod ytterligare konstnärlig utveckling och då var jag tvungen att fråga mig om jag var svaret på det – och nej, det var jag inte. Det var bättre att mitt tak blev någon annans golv och att teatern fick in nya krafter.
Idag är Kjell Stjernholm istället samordnare på studieförbundet Vuxenskolan och numera även författare.
Pierre Björkman, som fått stå modell för romanens protagonist, beskriver han som sin närmaste kollega i 18 år.
– Han har en förmåga att ta sig fram i livet som ingen annan. Det är Pierre vi skickar fram när Dramaten fyller 100 år för en sologrej. Då får han beröm av Börje Ahlstedt och Erland Josefsson, försöker sno applådtacket från Lena Endre och Stina Ekblad – och sen när kungen ska tacka så petar han kungen i magen och flippar honom på näsan, berättar Kjell Stjernholm.
– Hans ingång till livet är att testa saker, prova och se vad det får för effekt. Och det är grunden för hela den fiktiva karaktären i ”Koloristen som vägrade svart”.
Ett aktivt subjekt
Karaktären Pär träffar bland annat en svensk variant av Banksy och börjar ta plats i det offentliga rummet. På kuppen blir han internationellt känd och jagad av polis. Kjell Stjernholm själv beskriver boken som en hybrid mellan ”Forrest Gump” och ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.
– Filmversionen av Forrest Gump är ju en rätt utslätad, stereotyp skildring av en person med funktionshinder. Men i kortromanen, av Winston Groom, är det till exempel Forrest som knarkar och Jenny som drar med barnet. Det är han som gör wrestlingkarriär i blöja och lever på att folk hatar honom. Sådant tar man gärna bort när det handlar om personer med funktionsnedsättning för de ska vara snälla, goda och glada.
Det viktigaste för Kjell är därför att karaktären Pär är det aktiva subjektet som driver både handlingen och de andra karaktärerna framåt.
– Underliggande är det väl två frågor som problematiseras. Om du har Downs syndrom: är då egenmakten din, eller måste du få den till skänks av andra? Får du själv bestämma över ditt liv? Den andra frågan är värdet på konsten beroende på hur många kromosomer som är kända hos konstnären. Samma verk kan värderas på helt olika sätt beroende på vad man vet om upphovsmannen.
