Förra juni var det många som prisade det regniga försommarvädret, då det gav en utmärkt ursäkt för att maratontitta på den nya serien Orange is the new black på streamingsajten Netflix, där 13 timslånga avsnitt släpptes i ett svep. Dramakomedin som utspelar sig i ett kvinnofängelse blev Netflix andra riktigt stora egenproducerade succé efter House of cards. Nu nalkas säsong två med stormsteg, så låt oss hoppas på en kall och blöt början även på denna juni!
Orange is the new black bygger mycket löst på Piper Kermans självbiografi med samma namn (”orange” syftar på färgen på fängelseuniformen). Piper Kerman var tvungen att sitta i fängelse under 15 månader för smuggling av sin dåvarande flickväns drogpengar, ett brott hon utfört hela tio år tidigare.
Men de vilda åren är för länge sedan förbi. När Piper (i serien ”Chapman” i efternamn) till slut åker in i finkan är hon en ytterst välanpassad, snygg, blond, övermedelklassig tjej, med fästman och intressen som bröllopsplanering, ekologiska rostade mandlar från Whole foods och Mad men-maraton.
Samhällets tillkortakommanden
Att rycka upp en individ ur sitt sammanhang, placera henne i en kontext som är den totala motsatsen och se hur hon klarar av det är ett klassiskt tema och så klart intressant i sig. Men skaparen av serien, Jenji Kohan (mest känd som skaparen av Weeds) har sagt i intervjuer att Pipers historia egentligen bara är en ursäkt för att få berätta om helt andra personer, de som vi så sällan får se riktiga porträtt av:
– Det är svårt att gå till en kanal och sälja in en serie om latinamerikanska och svarta kvinnor, och alla typer av kvinnor i fängelse. Men att säga att serien handlar om en vit tjej som hamnar i fängelse är ett smart sätt att smyga in alla de andra historierna man vill berätta.
Det är alla de där andra historierna, de andra kvinnorna, som gjort att så många fallit för Orange is the new black. Genom tillbakablickar lär man känna Red, Daya, Nicky och de andra, och det är då tittarna får se vad som ledde till de brott som satte dem i fängelse. Deras historier är rörande, sorgliga och visar inte så sällan på samhällets tillkortakommanden: fattigdom, fördomar eller mer konkret USA:s misslyckade ”war on drugs”. Ingen är ”ond sedan födseln”, en förklaring många är hjärtligt trötta på i dessa psykopat- och seriemördar-tv-tider.
Sticker ut med mångfald
Något annat som gör att serien sticker ut är mångfalden. I Orange is the new black får man se olika etniciteter och åldrar, flera varianter av sexuell orientering och en överväldigande majoritet kvinnor. Ensemblen är prisad och för de flesta skådisarna var Orange is the new black deras genombrott.
Kohan har sagt att de lade till roll efter roll allt eftersom de såg nya auditionfilmer med fenomenala, arbetslösa skådespelare:
– Det finns så otroligt många begåvande skådespelare tillgängliga när du letar efter en svart, latinamerikansk eller medelålders kvinna eftersom de aldrig får chansen att visa vad de kan.
Öppnar för tio säsonger
Många av skådisarna i Orange... är privat väldigt intressanta. Natasha Lyonne spelar Nicky, exnarkoman – något Lyonne själv är. Laverne Cox som är Sophia, är en svart skådespelerska och transkvinna, som innan Orange... fått spela prostituerad sju gånger vilket säger ganska mycket om den fördomsfulla film- och tv-världen. Lea DeLaria (”Big Boo”) är jazzmusiker och ståuppkomiker samt var den första öppet homosexuella komikern att synas i amerikansk tv, då hon 1993 medverkade i The Arsenio Hall show.
Kohan själv har sagt att hon inte har några som helst problem med att göra tio säsonger till av Orange is the new black – säkert är i alla fall att en tredje är beställd redan nu!
Säsong ett kan ses på Netflix. Säsong två har premiär den 6 juni.
