Det var slutpunkten för en kris som pågått sedan början på sommaren. Redan för en månad sedan stoppade streamingtjänsten alla nya serier, inklusive storsatsningen ”Ronja Rövardotter”.
Det var egentligen inte oväntat.
Under det senaste året har jag inte sett en enda ny tv-serie. Det kan låta som ett yrkesfel, men innan du skickar hatmail om min pyramidala inkompetens som kulturreporter vill måste jag berätta en rafflade historia som förklarar varför.
Den handlar om en amerikansk tv-skapare som utnyttjade streamingmarknadens megalomani och köpte fem Rolls-Royce för pengarna.
Det var såhär: Runt streaming-erans peak 2018 sålde den amerikanska regissören Carl Rinsch en sci-fi-serie till Netflix för ett åttasiffrigt belopp – en summa han sedan maniskt slösade bort på börsspel, Dogecoin-investeringar, vrålåk i mångmiljonklassen och absurt dyra designmöbler.
Regissörens äktenskap höll på att falla samman, hans mentala hälsa försämrades kraftigt – och dollarmiljonerna som skulle finansiera serien tog slut.
Lyxbilarna var en del av tv-seriens rekvisita, försvarade han sig. Ett påstående som inte verkade sannolikt, ens om man kisade.
Den frapperande berättelsen om den psykiskt kollapsande hustlern, nyligen berättad i New York times, skulle mycket väl skulle kunna bli en tv-serie i sig. Men under ytan avslöjade den också hur tv-bjässarna långsamt grävt sin egen grav.
Historien om Carl Rinsch visar på ett närmast parodiskt vis vad som gick snett. Innan han pitchade in sin serie till Netflix hade regissören bara gjort en långfilm: ”47 Ronin”, en pajig samurajrulle med storbudget och Keanu Reeves i huvudrollen, som 2013 blev ett grandiost finanisellt fiasko. När regissören fem år senare kläckte idén om en sci-fi-serie om artificiella människor fanns många röda flaggor, inte minst regissörens dokumenterat dåliga temperament och många konflikter med både medarbetare och producenter.
Ändå tävlade streamingbolagen om att landa kontraktet till serien. Branschen ylade efter content.
Regissören hamnade i en gyllene lucka. Under bara ett decennium exploderade antalet manusskrivna tv-serier från 200 (2010) till över 500 per år (2019). Tidiga jättar som Netflix och HBO fick snart konkurrens av Disney, Apple och Amazon prime.
För över ett decennium sedan påstods det att tv-serier blivit den nya kvalitetsromanen.
I detta kapprustningens vansinne betalade bolagen miljoner i förskott i hopp om nästa succé. Med mycket liten tillsyn lyckades regissören Carl Rinsch därför håva in ett massivt förskott av Netflix, som hoppades att hans serie kunde bli en hit i klass med ”Stranger things”, inklusive spinoffs och allt.
Först i efterhand insåg bolagsbossarna sitt misstag. Inte ett enda avsnitt blev klart. Det har inte hindrat Carl Rinsch från att fortsätta kräva mer pengar från Netflix, som han menar brutit mot hans kontrakt. Streamingbolaget har å sin sida sedan länge gett upp hoppet och lagt ner projektet, och snart väntar en rättegång där parterna möts.
Ett magplask med bortkastade miljoner. Men kanske var nedläggningen ändå ett bättre alternativ än att fortsätta pumpa ut hundratals tv-serier som på sin höjd blir 3 plus. I alla fall för tittarna.
Den övermättade streamingmarknaden ledde aldrig till nya mästerverk som ”Mad men” och ”Breaking bad”. Den gav oss utspätt diskvatten med cliffhangers.
För över ett decennium sedan påstods det att tv-serier blivit den nya kvalitetsromanen. I DN likställde Jonas Thente verkshöjden i ”The Wire”, ”Six feet under” och ”Mad men” med den hos litterära storheter som Fjodor Dostojevskij och Charles Dickens.
Han skrev: ”Sedan en handfull år har kräsna fiktionister i min närhet diskuterat tv-serier som de annars diskuterar romaner, och jag har gladeligen hängt på.”
Snarare genomskådar både tittare och kritiker streamingbolagens allt desperatare strategier för att hålla kvar månadsabonnenterna.
Fler höll med. Författaren Gabriella Håkansson hyllade tv-seriernas djupdykningar i allt från avsides landsortshålor och fängelser till maktens absoluta centrum. I Kristianstadbladet jämförde hon utvecklingen med hur författaren Honore Balzac på 1830-talet förnyade romanen med sina banbrytande skildringar av människor och miljöer.
”Det här är den nya realismen!” skrev hon.
Ett drygt decennium senare skulle få kulturskribenter ens närma sig samma stora trumma. Snarare genomskådar både tittare och kritiker streamingbolagens allt desperatare strategier för att hålla kvar månadsabonnenterna. ”Handmaid's tale” och ”The crown” är bara några exempel på serier som i början lovat stort, men som under säsongerna mjölkats ut in absurdum.
När ”Succession” våren 2023 avslutade sin genialt skriva dramakomedi om mediemogulen Logan Roy och hans makthungriga arvingar talades det om serien som Den Sista Stora. Ett slut på de senaste tio årens gyllene streaming-era.
Att klicka igång en ny tv-serie idag är att gå med på att sannolikt bli lurad på timme efter timme utsmetad dramaturgi. Lägereldskänslan som de breda tv-serierna tidigare genererade är borta. Återstår gör frågan om vilken berättarform som tar över stafettpinnen efter streamingbubblans smäll.
Förslagsvis en kulturform som inte bara... pågår.
Kan romanen bli den nya romanen igen?
