Här står världsstjärnan nu ändå mitt i en galleria och pratar med kollegan Alexander Skarsgård och artisten Sara Dawn Finer, en nära vän som även har fått en roll i Tuva ­Novotnys nya film. 

– Vänta, jag ska bara pudra näsan, säger ­regissören leende och försvinner en stund innan samtalet kan börja. Hon är gravid, på strålande humör och har en intelligent, ­nyfiken blick. 

– Jag känner igen dig, för jag googlade dig tidigare idag, berättar hon och avslöjar ett visst kontrollbehov. 

Krismöte på manstidningen

För generationen som växte upp på 90-talet var Tuva Novotny en självklar it-girl. Vi läste om henne i Veckorevyn, följde med via Bullen-­filmer till genombrottet i TV4-såpan ”Skilda världar” och såg så småningom Ulf Malmros hyllade värmländska gangsterkomedi ”Smala Sussie”. 

Tuva Novotny var uppenbart begåvad, verkade urhärlig och utsågs 2000 till Sveriges sexigaste kvinna av tidningen Café. För en tonårsflicka kunde det inte bli mer avundsvärt.

Men där en klassisk ”cool girl” utan muck hade spelat med på killarnas villkor gjorde Tuva Novotny motsatsen. Hon valde att motta priset, men vägrade fotas med retusch, pluta med läpparna och att visa hud. Så hade ingen innan henne gjort. 

Det blev krismöte på manstidningen, men kraven gick igenom. 

Sedan dess har Tuva Novotnys coolhet och yrkesmässiga position bara stärkts, bland annat med roller i internationella storfilmer som ”Eat pray love” där hon spelade mot Julia Roberts, i ”Annihilation” med Natalie Portman och som regissör för ”Blind spot” och ”Britt-Marie var här”. Men trots framgångarna verkar Tuva Novotny inte sträva efter Hollywoodliv – snarare tvärtom. Redan som 20-åring valde hon att emigrera till Danmark där ingen kände igen henne, och sedan dess har hon mycket sällan synts i kändisvärldens vimmel. Idag pendlar hon mellan Stockholm och hemmet i Köpenhamn.

– Jag har en fot där och en här, säger hon och stryker med handen över magen. Hon pratar eftertänksamt och så tyst att det knappt räcker med högsta volym på diktafonen när jag ska skriva ut hennes citat.

Ifrågasätter tvåsamheten

Varför slår vi huvudet i väggen i en definition av tvåsamheten som uppenbarligen inte fungerar? Varför hänger vi fast vid föreställningen att man ska ha bara en enda partner i hela sitt liv? 

Det är frågor som Tuva Novotny velat närma sig i sin nya film ”Diorama”, som hon både skrivit och regisserat. 

I filmen syns en stjärnspäckad ensemble med namn som David Dencik, Pia ­Tjelta, ­Sverrir Gudnason, Peter Jöback, Marika ­Lagercrantz, Johan Rabaeus, Clas Bang, Gustav Lindh och Shanti Rooney. Många är personliga vänner till regissören. Dessutom intervjuas ett gäng psykologi- och biologiforskare om tvåsamhetens kemi. 

Resultatet blir en slags essä med inslag av både spelfilm och humor, där skådespelare i specialsydda dräkter också visar hur sex och relationer fungerar i djurriket. (Morgan Alling spelar sprängkåt tupp.)

Varför vill du ifrågasätta tvåsamhetsnormen?

– Jag tror att alla egentligen gör det, men att vi fortfarande är präglade av känslan av att man gör fel om man avviker. När någon säger att den ska separera så säger folk: ”Å vad tråkigt”. Men det kanske är det bästa som har hänt? Eller om man känner attraktion till en annan än sin partner – det kan ju vara en sak som ger ens relation något! Vi behöver en annan kommunikationsform för det här som inte är så präglad av stigman.

Som flersamhet ­eller öppna ­relationer. Går det att äta kakan och ha den kvar?

– Det beror väl på vad man menar med det? Men uppenbarligen gör det ju det. Jag vill att vi ska sluta gravitera runt den här historiskt mossiga idéen om vad en relation är. 

Hon rättar till det långa håret innan hon fortsätter:

– En eller fler partners – who cares liksom? En tvåsamhet kan vara lika komplicerad och jobbig som en flersamhet. Ingen relation är enkel hela vägen. Och det är det som är poängen. Det kommer inte att vara en enda partner på en vit springare och sedan lever ni lyckliga tills ni dör. Det kommer att vara svårt, bumps on the road, men det är normalt, säger Tuva Novotny. 

(Här är jag mycket nära att ställa följdfrågor om hennes egna erfarenheter av flersamhet, innan jag kommer ihåg överenskommelsen om no go-zonen privatlivet.) 

Attraktion till en annan

Ett problem som lägger ytterligare press på många parrelationer idag är vår förväntan på att alla behov ska uppfyllas av enda partner. Det är för mycket, tycker Tuva Novotny.

– Det är en omöjlighet för en enda person att både vara den som underhåller, är älskare och ger den intellektuella stimulansen – och att man ska synkronisera genom alla skeden av livet. 

Det låter som att du vill kritisera vår ­konsumistiska syn på relationer, förväntan att kunna klicka hem en perfekt partner som man gör i en webbshop?

– Ja, han ska vara och ska se ut på ett visst sätt, gör han inte det så är det skit... 

Han ska se ut som Tarzan?

– Hahaha! Precis. 

”Diorama” tar upp Coolidge-effekten, ­fenomenet att djurs motivation till sexuell ­aktivitet dämpas tydligt om de parar sig ­upprepade gånger med samma partner. ­Omväxling förnöjer alltså. Vad kan vi lära oss av den typen av observationer från djurriket?

– Det är där jävligt många relationer tar stryk, i rädslan som omgärdar attraktion till någon annan än den valda partnern. Jag tror att vi kan prata om det så att det tillför relationen någonting. Ah, du är intresserad av den personen, hur såg den på dig? Det kan man lära sig något av. Vi måste kunna prata om de instinkter vi har. Det finns faser när man tycker att man är ihop med världens tråkigaste människa, och själv känner sig som världens tråkigaste. Men om man bara hittar rätt trigger så kan man återupptäcka att det är en människa i ständig utveckling med en massor av spännande sidor, Ibland kan det vara att man ser att någon annan tittar på ens partner.

För några år sedan var min man på en fest, där en kvinna flera gånger försökte få med honom in på toaletten för en snabbis. När han berättade det blev jag jätteglad!

– Tänk om alla hade den grundtryggheten och den kommunikationen som ni verkar ha. Jag tror att det är just där många hamnar snett, det blir svartsjuka. Men där kan vi utbilda oss, tillsammans och var och en för sig, i hur vi kan hantera de här känslorna och ha en dialog.

Det är extremt svårt att hitta ­intimitet mellan jobb, middagsbråk, förskolelämningar och komma iväg-kaos i hallen. Det här fångar du väldigt bra i filmen. Hur håller man kärleken vid liv i den fasen?

– Det är två saker: Vad är lycka? När börjar lyckan? Det kan inte hela tiden vara den här rosaskimrande, enkel­spåriga och upprepande lyckan när man är jätteglad och skrattar hela tiden. 

Haha, det där lät som en mardröm.

– Ja, vi behöver sänka ribban för vad ­lyckan ska innehålla och definiera ­begreppet själva. Det viktiga är de små intima ­signalerna där vi kan bekräfta varandra och skapa kontakt. 

Du flyttade från Sverige till Danmark för snart 20 år sedan. Finns det någon skillnad mellan länderna när det kommer till relationsnormer?

– När jag började intressera mig för det här ämnet så var det på grund av en artikel i Danmarks största dagstidning där Köpenhamns borgmästare gick ut och berättade om sin öppna relationsform.

Folk höll kanske inte på att ramla av stolen, för det är ändå Danmark, men det var ganska modernt även för att vara där. Det var startskottet för en ganska lång dissekering av relationsnormer i danska medier.

I Sverige har den stora kulturdebatten snarare handlat om att befästa relationsnormer: ”Tinderdebatten” och vem som är vinnare och dejtingmarknadens vinnare och förlorare. 

– Ja, underförstått att man är misslyckad om man inte hittar en parrelation. Fy fan vad jobbigt att leva upp till. 

Slutligen: Finns det ett recept på en bra parrelation?

– Kommunikation, nyfikenhet och lite mystik. Även om man tycker att man känner en ­människa helt så gör man inte det. Det kan vara bra att påminna sig om det, och att inte tro att man kan allt om den andra, för det gör man inte. •