Efter fem operationer, fyra månaders cellgifter i jakt på förrymda cancerceller och 25 strålningar var Theréses bröstkorg som en krigszon. I dag mår hon bra och vill få oss att tänka till.
– Jag är tuttlös. Men jag är fortfarande jag! Varför betraktas bröst som så in i helvete viktiga för att vara en ”riktig” kvinna?
Förskollärare och skådespelare
Stockholms Lilla Barnteater blev hennes första teaterskola. Inte så konstigt, då hon växte upp i en skådespelarfamilj. Nu jobbar hon som förskollärare på Stallmästarens förskola vid Kronprinsen. Och så spelar hon teater.
För tre år sedan såg Therése fram emot att repetera Bara en berglärka, musikteatern om kvinnor som spärrades in på Landskrona Citadell. En rutinmässig mammografi vände upp och ner på tillvaron. När det efter några veckor damp ner ett brev i brevlådan med kallelse till bröstmottagningen, började det pirra obehagligt i magen.
Upplevelsen gestaltas i monologen. Britsen i det mörklagda rummet där hon fick lägga sig med bar överkropp. Nålen som stacks in i hennes bröst och sög ut celler. Hennes kavata försök att skämta bort oron, inbilla sig att där inte fanns någon förrädisk liten illasinnad knöl. Men det fanns det. Och den måste opereras bort. Det visade sig att hela bröstet måste offras. Till råga på allt hittades cancer även i det andra bröstet. Den jäkligaste sorten man kan råka ut för. Lömskast av dem alla.
Förlusten av två bröst bekom henne inte särdeles mycket. Flat is the new black, liksom. Värre är det med alla fördomar.
– Kvinnobröst ska hetsa upp män. Tjejer utan bröst väcker avsky. Förpassas till avskrädeshögen. Vi förväntas skämmas. Gömma undan våra ärr så att folk slipper se. Jag har vänner som inte vågar gå till badhuset.
– Ju fler av oss som vågar visa sig, desto mer naturligt blir det. I somras undrade jag vad jag höll på med när jag bar topp på stranden. Vad försökte jag skyla? Sport-bh:n åkte av. En man får gå barbröstad oavsett hur han ser ut. Tjejer riskerar att åka dit för förargelseväckande beteende, med eller utan bröst. Knäppt!
I samma stund som Therése fick sitt cancerbesked halade sköterskan fram proteser, både sådana som läggs i bh:n och de som klistras på huden med sugproppar.
– Jag fick känna och klämma. De ser ut som maneter, tänkte jag, och visste genast att jag aldrig kommer att använda sådana.
Rekonstruktion togs för givet
Personalen på sjukhuset tog för givet att hon skulle rekonstruera brösten.
– De frågade inte om jag ville operera in nya bröst, de frågade när. Varför anses det vara så himla viktigt? Jag behöver inga nya bröst. Dessutom är det en ganska besvärlig operation, inte bara att sticka in ett par inplantat.
Flat is the new black har fått starkt gensvar när den har spelats i Höör, på Kulturnatten i Lund och på Teatertribunalens monologfestival i Stockholm. Nu får Ystadborna och Malmöborna chans att se denna mycket speciella föreställning.
– Mister C är en slug rackare. Lite som en lönnmördare som smyger omkring. Fucking jävla skitmögcancerhelvete! Den 1 juli är det tre år sedan jag opererade bort skiten. För den sort jag har haft är tre år en milstolpe. Då sjunker risken för återfall rejält.
– Så fort någon får cancer i en film eller tv-serie så dör de. Alltid. Det irriterar mig. Man kan faktiskt klara sig. De flesta överlever. Visst tittar trollen fram då och då, väser ”Du kommer att döööö, Therése.” Men jag lyssnar inte. Svarar Håll käften!
”Mitt värde har inte minskat”
I dag är hon cancerfri. Om Mr C kommer tillbaks kan ingen sia om.
– Jag lever och jag är viktig. Vissa män anser att min kvinnlighet har blivit avsexualiserad. Jag är en nobody för dem. Men mitt värde har inte minskat. Min identitet sitter mycket djupare än i ett par tuttar.
– Hjärtat bultar hett här innanför bröstkorgen. Aldrig att jag låter mig definieras utifrån mina ärr. Flat and fabulous – det är jag det. Och kommer så att förbli.
