Året är 1929. I Menton på franska Rivieran skriver den 21-årige Gunnar Ekelöf till sin mamma och ber henne skicka ner lite kläder som skulle kunna vara lämpliga att ha med sig till Afrika. Han tänker nämligen starta en kaffeplantage i Kenya för den stora summa pengar han ärvt efter sin pappa fondmäklaren.
Den svenske adelsmannen som skulle hjälpa honom med det afrikanska äventyret dyker emellertid inte upp i Menton. Gunnar Ekelöf blir aldrig plantageägare. Men han har andra intressen att trösta sig med: Snabba bilar, snygga gångkläder, antikviteter. Samt sufisk mystik och modern poesi.
Sin framtid ser han som fondmäklare i faderns fotspår: ”Konst är till mycket stor del humbug” skriver han till mamma från Paris. ”Pengar är pengar däremot, åtminstone så länge kronan inte sjunker.”
I Sverige har bankiren Ivar Kreuger konstruerat ett värdepapper som kombinerar hög risk med en utdelning på hela åtta procent. Gunnar Ekelöf – numera hemflyttad – satsar hela sitt farsarv på Kreugers debentures. När kraschen slår till 1932 blir han ruinerad.
Att läsa om Gunnar Ekelöfs liv är som att dyka ner i sina egna mest skamsna pubertetsminnen, men utdragna och upprepade under ett helt människoliv
Vad hade hänt om Gunnar Ekelöf placerat sina pengar lite förnuftigare? Hade den svenska kulturen blivit en välbärgad konstsamlare och mecenat rikare och samtidigt förlorat 1900-talets mest inflytelserika poet?
Det är nämligen Ekelöfs avskydda brödskriverier som kritiker och kåsör som ”tvingar poeten att bli konkret och åskådlig och hjälper honom att befria sig från poetiska klyschor och abstrakta fraser”. Det menar i alla fall Jesper Högström i sin färska biografi över skalden, ”Minnet och rädslan”.
För ett par år sedan kom Högström ut med boken ”Jag vill skriva sant” som handlar om Ekelöfs förtrogna och blivande sängkamrat Tora Dahl. Högströms skildring av råfylla, svek och sjaskiga intriger bland 1930-talets kulturelit borde kunna få varje spirande artistfrö att lägga genialiteten på hyllan och överväga en bana som revisor.
I ”Minnet och rädslan” är det alltså Gunnar Ekelöf som är huvudperson. Och vilken huvudperson! ”Minnet och rädslan” är en nedstigning i en skärseld med ett oöverskådligt antal kretsar, 600 sidors gripande och fascinerande läsning om en stor diktare och en sanslöst stökig människa.
Tillbaka i Stockholm har Ekelöf hängt med de unga vänstersocialisterna i Clarté (och tröttnat grundligt på dem). Men avantgardisterna runt den nya tidskriften Spektrum intresserar sig för Ekelöfs poesi - och kanske också för de pengar som finns kvar i faderns dödsbo.
1932 publicerar Spektrums förlag hans första diktsamling ”Sent på jorden” med ett språk som aldrig tidigare synts i en bok tryckt på svenska: ”krossa bokstävlarna mellan tänderna, gäspa vokaler, elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig”.
Sent på jorden” blir vederbörligen avhånad i dagspressen som ännu inte tuktats att visa respekt för modernistiska experiment. Det är väl egentligen sista gången Gunnar Ekelöf får dålig kritik. Snart ska han bli ett poetiskt monument som skickligt kastar sig mellan vitt skilda former, sökande ett språk bortom språket och en visdom på andra sidan visdomen.
I efterhand skriver han bittert om Spektrumtiden. Han känner sig lurad och utnyttjad av Spektrumkretsens blandning av modernism, psykoanalys och affärer. Ekelöfs älskade hustru – ”lilla laxpudding, lilla mor, lilla syster, lilla klocka, lilla middag, lilla hunger, lilla brännvin mitt” bejakar sina lesbiska böjelser – ivrigt påhejad av Spektrumkamraterna – och överger honom för Karin Boye
Att läsa om Gunnar Ekelöfs liv är som att dyka ner i sina egna mest skamsna pubertetsminnen, men utdragna och upprepade under ett helt människoliv. Han super tungt och konsekvent sedan tjugoårsåldern. Sina nyktra stunder ägnar han åt att att onanera och lägga patiens. Som nykter är han ”skvallrig och moraliserande” enligt en vän. Som full är han ofta genuint elak: Olof Lagercrantz beskriver hur Ekelöf gick runt ett middagsbord och ”med ett viskat ord i varje öra fick varje ansikte att slockna”.
Sina nyktra stunder ägnar han åt att att onanera och lägga patiens. Som nykter är han ”skvallrig och moraliserande” enligt en vän. Som full är han ofta genuint elak
Jesper Högström följer Gunnar Ekelöf genom brev och dagböcker. När poeten inte är redlöst berusad är han ”nykter, tyst och hopplös” (enligt hustrun Ingrid), omgiven av vördnadsfulla kritiker och dyrkande lärjungar. Självuppoffrande modersgestalter häller vatten i vinet och te i konjaken för att skjuta upp sammanbrottet, när de inte är upptagna med att skriva klagobrev och tigga stipendier. När motboken är indragen håller Olof Lagercrantz med sprit och för noggrann dagbok över vännens elände, uppenbarligen med litteraturhistorien i sikte.
Men Ekelöfs livslånga brottning med alkoholen är ingen entydigt negativ historia. Den poetiske rivalen Artur Lundkvist talade om spritens roll i Ekelöfs liv som ”befriare och förstörare”.
Jesper Högström skriver insiktsfullt om ”de ensamma förmiddagarna efteråt när morgongroggen töms och glaset i torpfönstren blir bubbligt och grönt. Stunderna av ensam eufori, när spriten transporterar drinkaren till hans fantasiland./…/ Sverige har gott om fyllepoesi och bakfyllepoesi; Gunnar Ekelöf skrev återställarpoesi”.
När motboken är indragen håller Olof Lagercrantz med sprit och för noggrann dagbok över vännens elände, uppenbarligen med litteraturhistorien i sikte.
Lagercrantz antecknar: ”Ingrid sade: det är under spriten som ängeln kommer på besök. Det är så ingivelserna anmäler sig, då faller honom ting in. Det är ett slags under!”
Det förefaller alltså som om Gunnar Ekelöf faktiskt lyckades göra verklighet av varje alkoholists hopplösa dröm: att övertyga sin vettlöst tålmodiga hustru om att det är nödvändigt för hans hälsa och för litteraturen att han regelbundet super skallen av sig. Med tanke på vad Ekelöf brukade ställa till med på fyllan är det ingen dålig prestation.
Ekelöf blev aldrig kompositör som han drömde om som ung. Men musiken följde honom via grammofonen genom livets långa vaknätter. Han bytte ofta litterär stil, tog avstånd från sina gamla dikter eller skrev om dem. Han lekte med olika förklädnader: Benoit Eleleuve, Torgny Tott, Unge Kanelröf, Ekelut, fursten av Emgíón. Han blandade högstämd poesi, dåliga vitsar och pissoarklotter (gärna på latin), var aristokrat och anarkist samtidigt och om vartannat.
Han fick många efterföljare när den svenska modernismen slog igenom på fyrtiotalet och de smattrande rimmen byttes ut mot smattrande paradoxer. Men Gunnar Ekelöfs dikt går alltid att skilja från andras, genom den förtvivlade humorn och den unika musikaliteten i orden.
Jesper Högström har skrivit en lysande, levande och oavbrutet underhållande skildring av ett märkvärdigt människoöde.
