Det i sig är inte konstigt. Med så hög vaccinationsgrad har rösterna blivit allt högre, argare, mer påträngande: rädda kulturen, vi går fortfarande åt helvete! Det fina och det fula har gjort gemensam sak, förnäma teaterkritiker sida vid sida med dyngraka rocksluskar på barrikaderna. Och vem vill egentligen mucka med en pissförbannad Carola, en surmulen Pernilla Wahlgren, och moderater som kräver att få se Elton John på en arena? Eller kränkta klubben Debaser, Stockholms rockiga Ullared med störst smittspridning av för tajta indiejeans?

Inte socialminister Lena Hallengren. Som fimpat samtliga restriktioner. Ja, allt det här vet ni ju, om ni nu inte är ovaccinerade nötter som murat in er i en bunker. Regeringen lämnar dock en liten, liten lucka öppen för det som senaste tiden blivit ett hett modeord. Vaccinationspass.

Man vill utreda hur det ska gå till rent konkret om man i framtiden vill införa krav på covidbevis – vaccin eller neggigt test. När pandemin får nytt bränsle.

Inkräktande på integriteten, DDR-stat och övervakning av ens blod, eller bara ett nödvändigt ont? Mina känslor för vaccinpass är ljummet obrydda. Dock: de gånger jag själv stött på formaliteten har det varit något av det sämsta spel för gallerierna jag varit med om. På nivån när säkerhetspersonal på flygplatser tvingar småbarnsföräldrar att smaka på förseglad barnmat, för att försäkra sig om att de inte är jihadister.

För tre veckor sedan var jag på en festival i Köpenhamn. Publiktak blott 500 med gott om utrymme för varje enskild. Vilket kanske kvittar när risken är överhängande att du får en punkare som stagedajvar dig på snoken. Men i alla falla. Kontrollen av mitt vaccinationspass var en Tuborg-glad volontär som skänkte min telefonskärm fyra sekunder uppmärksamhet. Om jag var jag, om det var ett genuint dokument eller en lånad dump? Nix, det undersöktes föga.

Samma sak förra veckan då jag besökte Polen. En gränskontroll är ändå en gränskontroll, trots kamratligt EU-land. En stenhård snut med perfekta ögonbryn ovanför munskyddet granskade mitt vaccinpass och stirrade sedan rakt in i mina ögon. Det enda som syntes mellan keps och munskydd. Jag vinkades raskt förbi. Inget blippande av qr-koden. Ingen kontroll att jag var rätt person bakom masken och att namnet stämde.

Anekdotisk bevisföring, såklart. Fast om syftet bara är att bygga en handlingskraftig kuliss– ”titta, vi gör något!” – så kan vi lika gärna skita i de där möjliga framtida vaccinpassen här i Sverige. Falsk trygghet har vi redan tillräckligt av.