Trumpisternas vision: miljontals fascistiska stadsstater

Slobodian nämner två namn som främst är upphov till de här tankarna: Den amerikanske bloggaren och före detta programmeraren Curtis Jarvin samt den brittiske filosofen Nick Land.

Det är i stora drag vad historikern berättar om accelerationismen. 

Och även om det på ett plan är förståeligt att han inte dyker djupare (essän handlar ju också om andra saker) är det också lite synd. 

För tittar man närmare på accelerationismen hittar man nämligen en idé som (via nedslag i fransk kritisk teori och brittiska drum’n’bass-filosofer) går att spåra tillbaka till Nietzsche och Marx; ett sätt att se på världen som, om man ska tro dess försvarare, kan vara lika relevant för vänstern som för högern. 

Det Slobodian kallar högeraccelerationism förstås bäst genom att delas upp i två. 

Dels har vi idén om de autokratiska stadsstaterna, som också brukar kallas för den ”neo-reaktionära ideologin” och ursprungligen kommer från Jarvin. Dels tankarna om att snabba upp processerna, själva accelererandet som nått den neo-reaktionära tankevärlden via Land (som i sin tur senare inspirerats av Jarvin). Ska vi förstå accelerationismen är det alltså främst Nick Land vi ska titta på. 

På 90-talet är han lärare i filosofi vid universitetet i Warwick, utanför Coventry. Där bildar han tillsammans med ett gäng andra lärare och elever kollektivet ”Cybernetic culture research unit”. 

Denna grupp, som förutom Land inkluderar senare inflytelserika tänkare som Mark Fisher och Sadie Plant, är en brokig skara rent politiskt, men har andra saker gemensamt. De är alla intresserade av science fiction, datorer, experimentell dansmusik och franska filosofer som Gilles Deleuze och Jean-François Lyotard. Och att just detta är sakerna de väljer att forska på har att göra med att det är fenomen som berör framtiden. 

Redan 1971 slog sci-fi-författaren J G Ballard fast att det han och hans kollegor skrev om skulle bli framtidens teknik. Under det 90-tal ”Cybernetic culture research unit” levde i var det uppenbart att Ballard hade rätt, och att denna utveckling innebär en enorm förändringspotential för politiken, ekonomin och samhället i stort. 

Samtidigt ser de en kapitalism som blir allt mer automatiserad och globalt sammanlänkad. Något så skräckinjagande gigantiskt att det enda som eventuellt skulle kunna hota det kommer inifrån systemet självt. 

Här kommer de franska filosoferna, och i synnerhet Deleuze (tillsammans med sin medförfattare, psykoanalytikern Félix Guattari), in. 

I sin bok ”Anti-Oidipus” från 1972 menar de att kapitalismen ständigt förstör olika sociala relationer för att sedan bygga upp dem igen på nya sätt. Dessa processer kallar de för de- respektive reterritorialisering. 

Och även om lingot är mer komplicerat handlar det i en ekonomisk kontext om något i grunden ganska enkelt. Det är mer kostnadseffektivt att driva en fabrik i Kina än i Åmål. Fabriken i Åmål läggs ner och människorna där förlorar sina jobb, men i Kina uppstår nya arbetstillfällen. 

Alternativt: Ett företag uppfinner en teknik som konkurrerar ut en annan teknik, företaget som står bakom den gamla tekniken går i konkurs, människorna som arbetar där förlorar sina jobb, och så vidare.

Faktum är att även Karl Marx gillade idén att snabba upp kapitalismen, för att på så sätt åstadkomma dess förgörelse

Det är egentligen inte denna analys som kommer göra Deleuze och Guattaris bok så betydelsefull för den accelerationistiska rörelsen, utan ett stycke där de kommer med ett förslag på hur denna utveckling kan användas för att uppnå förändring:

”Men vilken är den revolutionära vägen? Finns det en? Att dra sig ur världsmarknaden, som Samir Amin råder tredje världens länder att göra, i en märklig återupplivning av den fascistiska 'ekonomiska lösningen'? Eller skulle det kunna vara att gå i motsatt riktning? Att gå ännu längre, det vill säga, i marknadens rörelse, av avkodning och deterritorialisering? För kanske är flödena ännu inte tillräckligt deterritorialiserade, inte tillräckligt avkodade, ur synvinkeln av en teori och en praktik av starkt schizofren karaktär. Inte att dra sig ur processen, utan att gå längre, att ’accelerera processen’, som Nietzsche uttryckte det: i denna fråga är sanningen att vi ännu inte har sett någonting.”

Att just Friedrich Nietzsche – notoriskt kåt på idén att slå sönder saker för att bygga upp dem igen – runt förra sekelskiftet tänkte i liknande banor är kanske inte särskilt förvånande. Men faktum är att även Karl Marx gillade idén att snabba upp kapitalismen, för att på så sätt åstadkomma dess förgörelse. I ett tal han höll 1848 sa han följande: 

”I allmänhet är det protektionistiska systemet i vår tid konservativt, medan frihandelssystemet är destruktivt. Det splittrar gamla nationaliteter och driver antagonismen mellan proletariatet och borgarklassen till sin yttersta gräns. Kort sagt, frihandelssystemet påskyndar den sociala revolutionen. Det är i denna revolutionära mening endast, mina herrar, som jag röstar för frihandel.”

Vill man inte då putta den lite närmare avgrunden?

Ur denna synvinkel blir det mer begripligt att även vänstermedlemmarna i CCRU ville accelerera, och på sätt och vis kan dessa tankar även idag vara lockande för de av oss som vill se ett slut på kapitalismen. 

För om vi nu – som vi så ofta hör upprepas – befinner oss i systemets senare stadier, att klockan står på 23.45 och den ekonomiska världsordningen snart har ätit upp sig själv; vill man inte då putta den lite närmare avgrunden? 

Man blir allt lite sugen. 

Å andra sidan verkar kapitalismen göra ett ganska bra jobb med att putta sig själv. Och vem vet, kanske är det inte alls någon vänsterutopi som väntar på andra sidan, kanske är det Trump Gaza och ytterligare en miljon fascistiska stadsstater. 

Fortsätter vi röra oss åt det hållet lär det gå fort, och det kommer kännas lika utdraget som fallet från cykeln ner på asfalten.